fredag 15 april 2011

Då jasminrevolutionen kom till Kurdistan


I måndags, den 11 april, följde vi med CPT:arna till den dagliga demonstrationen på torget som döpts om till Azadi Square, Frihetstorget. Sedan den 17 februari samlas människor här varje eftermiddag för att tala och lyssna till varandra, för att uttrycka sina krav om förändring. Det övergripande kravet är att regionens sociala liv ska frånkopplas partierna, det vill säga PUK (Patriotic Union of Kurdistan) och KDP (Kurdish Democratic Party). Dessa partier, som i en överrenskommelse 1998 delade upp KRG mellan sig, kontrollerar det mesta som sker inom landet. De har sina egna soldater, sin egen press, och står man inte på god fot med dem är det svårt att över huvud taget jobba inom regionen. Detta är i alla fall många unga människors upplevelse av situationen, och anledningen till deras protester.


När vi kom fram till torget omringades vi genast av 20-30 män i olika åldrar. En av dem började ställa frågor till Michele: "Har ni skrivit artiklarna som du pratade om sist? Vad gör ni för att sprida informationen om vad som händer här?" Michele svarade att de gör allt de kan för att förmedla till omvärlden om hur demonstranter har behandlats: misshandlats, hotats, gripits. Hon berättade också att Amnesty International dagen efter skulle publicera en rapport om just demonstrationerna i Irak och Kurdistan och repressionen mot dem som protesterar (läs den här).

En kille som stod bredvid mig kunde engelska och jag frågade om han var student. Han hade studerat, men var nu arbetslös. Med viss uppgivenhet i rösten sa han "Våra ledare nu är värre än Saddam. De har lärt sig av Saddam. Det finns inga mänskliga rättigheter för oss här." Han menade att många av de som kommer till demonstrationerna är arbetslösa. "Det är väldigt svårt att få jobb om man inte har kopplingar till PUK eller KDP. Och har man inget arbete så har man inga pengar, inte ens för att köpa en kopp te." En man pratade i mikrofonen från scenen, människor jublade. Jag frågade killen vad det handlade om. "Att vi ska fortsätta protestera tills vi får verklig demokrati."

Samtal mellan demonstranterna och regimen har genomförts, men avbröts snart då makthavarna inte ville gå med på några av demonstranternas krav. "Vad kan vi be för när det gäller den här situationen?" frågade Claire Michele. "Ett mirakel" svarade hon. Vid morgonens andakt hade Khristo lett oss i en bön om förvandling. "God, help us to change. To change ourselves and to change the world." Jag ber och hoppas att de som lever gott i KRG, de som tjänar på den nuvarande situationen, ska öppna sina hjärtan och lyssna till de ungas röster.

1 kommentar:

  1. Jag tror att förändring i princip är omöjlig.

    SvaraRadera