Bilder från i fredags

Besök hos familj i byn Rayat på förmiddagen. Mannen arbetar för gränspolisen. Han berättar att man funnit bevis för att byn fanns för 900 år sedan.


Kaka Mahmoud med familj framför deras hus. Hans fru, nummer två från vänster, bad oss om hjälp med att få bort landminorna i deras by. "USA med flera stödde Saddam under kriget, nu behöver vi hjälp med minröjning så att vi inte behöver vara rädda för våra och våra barns liv."


Uppe i huset i Kani Spi. Vi sitter elva personer i ett litet rum med en kamin i mitten. Någon har tagit in geväret och hängt upp på väggen - det används väl för jakt nu, men flera i rummet har varit peshmerga och har stridit med vapen i hand. Lukas, till höger, frågar Kaka Mahmoud vad han tror om idén att CPT:are kan vara närvarande i byn i vissa perioder för att minska risken för attacker från Iran (mer om detta i senare text).

Resan till Kani Spi

Söndag förmiddag. Tillbaka i Suli efter tre dagars resa norrut - skönt att vara "hemma" igen. Före resan hade vi flera intressanta möten med människor här, bland annat med den 23-årige Sirwan som tidigare tog del i PJAKs väpnade kamp mot förtrycket av kurderna i Iran, men som nu har tappat tron på militära medel. Som 16-åring greps han för att ha deltagit i en demonstration i Teheran, satt sex månader i Evin-fängelset, torterades. Ett par år senare bestämde han sig för att ansluta sig till PJAK, i gränstrakterna Iran-Irak. Han deltog i flera strider, vid ett tillfälle dödades tre av hans kamrater och han själv skadade armen. Nu säger han "Jag kan inte tänka mig att gå tillbaka så länge de använder våld. Vi kan inte åstadkomma det vi vill med hjälp av gevär."

I torsdags morse åkte vi - vi fyra i delegationen plus Lukas och Kathy från teamet - tillsammans med vår fantastiska chaufför Kaka Ali mot Choman, en liten stad nära gränsen till Iran. Resan tog hela dagen eftersom vi gjorde en hel del pauser på vackra platser utmed vägen, bland annat vid sjön Dukan. I Choman möttes vi av Kamal, en 26-årig kille som arbetar som frilansjournalist och engelskalärare. Han bodde hemma hos sina föräldrar, och där fick också vi stanna över natten. När vi var på väg i säng kom ett gäng soldater från Asaish (säkerhetspolisen) och ringde på. De hävdade att vi, dvs utlänningarna, inte kunde stanna i Choman, att vi måste åka tillbaka till Suli. Varför var lite oklart. Kamal och hans familj tolkade det som ett sätt för Asaish att förödmjuka familjen inför deras gäster - de är inte glada över Kamals frispråkiga arbete som journalist. Kamal argumenterade emot, "om man har visa till ett land har man rätt att vistas i alla delar av det landet", och till slut gav de med sig.

Med Kamal som tolk besökte vi en familj i Rayat, en by lite utanför Choman. De hade, som så många andra i norra Irak, drabbats hårt av Saddams regim och av Iran-Irak-kriget. Efter 1974, då en kurdisk revolt krossades, tvingades många lämna byn. Under 80-talet hamnade byn mitt i krigszonen, så när folk började återvända hit efter 1991 fanns det i princip inga byggnader kvar här, allt fick byggas upp på nytt. Runt om i bergen låg det många kroppar efter dödade iranska soldater. Folk lämnade in kroppar som de hittade till Iran och fick några säckar mjöl för varje kropp.

Nästa besök var hon Kaka Mahmoud och hans familj. De bor i Choman under vinterhalvåret, men flyttar till den lilla byn Kani Spi på våren. Efter ett par koppar te - det blir mycket tedrickande här - tog vi med oss Kaka Mahmoud och hans son Karwan för att bege oss upp till Kani Spi, någon mil upp i bergen. Den sista biten klarade inte vår buss, så vi lastade över allt till en traktor med släp. Den kämpade sig upp på en lerig liten väg. "Zor bash traktor", sa jag till Karwan och Kaka Ali där vi stod på flaket, "mycket bra traktor". När vi gick av såg jag en liten skylt på traktorn där det stod Made in Sweden, Trima Bergsjö. Det var jag förstås tvungen att dela med de andra! Kaka Mahmoud hade trott att den var från Holland.

Nu ska vi ha andakt, jag får fortsätta skriva senare.

Första dagen i Kurdistan

Söndagen den 3 april

Nu har jag varit i Kurdistan/Irak i en och en halv dag. En bra början, intensivt men inte alltför stressigt. Resan från Istanbul – med Atlas Jet, ett turkiskt bolag tror jag –gick bra, tog drygt två timmar. Suleimaniyah Airport var liten men modern. När vi kom ut på andra sidan väntade Lukas från teamet på oss med Kaka Ali, en man som körde en liten buss, som tog oss till CPT:s hus. Jag, Amy och Claire delar sovrum.

Just nu är de fyra personer i teamet här Lukas från Tjeckien, Michel och Peggy från USA och Kathy från Kanada. Igår eftermiddag fick vi praktisk information, på kvällen hade vi andakt och berättade om våra olika livsresor. Det var fint att hela teamet kunde vara med på detta – ofta har man sånt bara inom delegationsgruppen. Idag berättade Michel och Peggy om CPT:s historia i Irak, från 2002 och framåt. Hur de arbetade i Baghdad (mycket intressant, mycket som jag inte kände till), vad de har gjort här i ”the Kurdish North” sedan de kom hit 2006.



På eftermiddagen besökte vi Amna Suraka, fängelse och tortyrcentral under Saddams tid. De har behållit mycket som det var då; i cellerna låg filtar kvar (varje fånge hade en filt, det var deras säng). I vissa rum hade de ställt gipsfigurer som gestaltade scener, bl a av tortyr. I ett rum fanns fem tusen små lampor i taket, var och en symboliserade en by som blev förstörd av Saddams regim.

Imorgon ska vi resa till Halabja och möta människor som drabbades av gasattacken där 1988, då ca 5000 människor dog. Det känns viktigt att få en levande kunskap om den historia som människorna i detta område har med sig, bland annat för att bättre förstå hur de känner och tänker idag. Jag är tacksam att vi har Kathleen som "delegation leader". Hon arbetar normalt som psykoterapeut, och betonar att vi bara ska ta in så mycket som vi känner att vi orkar, att det är okej att gå ifrån om det blir för mycket, att ta tid för sig själv.

So long for now!

Resan närmar sig

På fredag lyfter flyget från Landvetter till Istanbul. Äntligen ska det bli dags för min resa till den kurdiska delen av Irak. (Här skrev jag i oktober om bakgrunden till dagens situation.)

Tre, fyra personer från CPT - Christian Peacemaker Teams - finns sedan några år ständigt på plats i staden Sulemaniya, en stad med närmare en miljon invånare. Där har deras främsta uppgift kommit att bli att bistå internflyktingar (se min text från i höstas), bland annat genom att dokumentera hur de drabbats av bombningar och genom att följa med människor tillbaka till sina hembyar. Delar av området är de facto ockuperat av Turkiet, som etablerat flera militära baser inne på irakiskt område och därifrån - enligt uppgifter från lokalbefolkningen - försvårar livet för människor bland annat genom att sätta upp vägspärrar och bränna ner fält "för ökad synlighet".

Den senaste tiden har dock präglats mycket av de demonstrationer för verklig demokrati och mot korruption som ägt rum så gott som dagligen i Sule. Också hit har vindarna från Egypten och Tunisien nått. De kurdiska makthavarna - som tillhör de två partier som sedan flera år delar på makten i denna region - har tillåtit dessa demonstrationer och det har förekommit tal om förhandlingar, men jag vet inte hur det har gått med det.

På Nobel Hostel (intressant namn, kan det ha med vår käre Nobel att göra?) i Istanbul kommer Kathleen (USA), Amy (Kanada), Khristo (Australien), Claire (England) och jag att sammanstråla. Dagen efter flyger vi vidare till Sule. Den 12 april lämnar vi Irak, och den 13 är jag tillbaka i Sverige. Jag kommer att skriva om resan här i den mån jag får tillgång till dator med uppkoppling.

I helgen som gick var det möte för den europeiska delen av CPT, i Tyskland. Ett par representanter från Sverige var där (förhoppningsvis kommer rapport därifrån på CPT Sveriges blogg). Jag hoppas verkligen att fler svenskar upptäcker CPT och deras viktiga arbete. Inger Styrbjörn från Gamleby arbetar idag med CPT i Hebron, Palestina - om några år är det kanske flera svenskar ute på olika uppdrag!

Rättegång och skadeståndskrav

Den 22 februari var det dags för rättegång i Luleå, efter sommarens aktion (som jag skrev om här på bloggen i augusti). Efter flera olika besked från domstolen var vi till slut fyra personer inför rätta denna dag, varav en - Per -skulle dömas i sin frånvaro. Kristina, Kimo och jag var dock närvarande, och vi hade förberett oss för att lägga fram våra argument.

Det var en rätt liten sal, ljus träpanel på väggarna och ljusa furumöbler. På podiet satt domaren, en man i 50-årsåldern, de tre nämndemännen – denna gång var de alla män, också de i medelåldern – och en kvinna runt 30 vid en dator för att anteckna. Framför dem stod bord i en halvcirkel, och stabila stolar av kontorstyp, för åtalade, vittnen och åklagare. Vi hade - för första gången - fått individuella rättegångar, och jag var först ut, kl 9:00.

Domaren har en ledig stil, verkar tycka om hela situationen. Efter att åklagaren mumlat fram vad åtalet handlar om ger han mig ordet. Jag berättar om vad vi gjorde och varför. Att USA's flygvapen var på plats i somras för att öva bombfällning. Att detta kan rubriceras som "förberedelse till krigsbrott", med tanke på de verkliga bombningar som denna militärmakt utför, framför allt i Afghanistan/Pakistan. Att det var detta större brott som vi ville förhindra, och att vi därför borde frikännas enligt lagen om nödvärn.

Åklagaren har inga frågor till mig - han behöver inte bevisa något, vi bejakar ju själva de faktiska omständigheterna. Domaren läser upp mitt brottsregister, och noterar att min prövotid, efter fängelsestraffet 2009, hade gått ut bara några dagar före aktionen. (Råkade bara bli så. Hade jag brutit mot lagen inom prövoåret hade jag riskerat fängelse, också för en sådan här aktion.) Åklagaren yrkar på höga böter pga min tidigare "brottslighet".

Redan samma dag får vi domen. Det blir 4500 kr i böter för mig och Kristina, och 2500 kr för Per och Kimo. Någon vecka senare får jag hem domen på papper. Där står om "återfall i identisk brottslighet". Ja, det skulle man ju kunna ta som beröm: jag ger mig inte!

Idag kom så ett brev från en advokatfirma som Saab anlitat. De vill ha 177 000 kr på sitt konto inom två veckor, dvs skadeståndet vi dömdes till i april 2009, efter aktionen mot JAS. Annars överlämnas ärendet till kronofogden. Ja, så får det bli. Vi betalar inte! Och jag räddas än en gång från frestelsen att leva ett skuldfritt liv och undvika aktioner som kan ge skadestånd.

Ickevåldets andlighet

Om ickevåldets andlighet skriver den amerikanska rörelsen Pace e Bene:

"This spirituality invites us to cultivate reverence for God’s presence in every being.
It summons us to see the reality around us.
It recognizes that the evil and woundedness we struggle against in the world is within us as well.
It calls us to disarm ourselves and others.
It invites us to respond to fear with love more than courage.
It gathers us into communities, knowing that we cannot do this work alone.
It asks us to be willing to offer our own life rather than take someone else’s.
It urges us to slow down, learn patience, resist injustice, practice forgiveness, and plant the tiny seeds of love.
Each of us is invited to discover the prayers, rituals and practices which we can use each day to help us remain aware of this spiritual journey from fear and greed to justice and compassion.”

Ur From Violence to Wholeness: a ten part program in the spirituality and practice of active nonviolence (s 50), utgiven av Pace e Bene Nonviolence Service.

Bilder från 90-talet: Trident Ploughshares

Hittade en CD med gamla bilder. 1998-99 deltog jag i kampanjen Trident Ploughshares, för nedrustning av Storbritanniens kärnvapenarsenal. Vår grupp - Bröd inte Bomber - gjorde aktion i september 1998, i Barrow i England, på varvet som tillverkade kärnvapenubåtarna.



Ann-Britt Sternfeldt, jag och Stellan Vinthagen någon månad före aktionen, hemma i Sverige, med ett par plogar vi hittat.


Vi åkte över till Skottland och deltog under några dagar i det läger som inledde kampanjen. Vi var fyra i gruppen, Ann-Britt, Stellan och jag som skulle gå in på varvet och försöka avrusta Trident-ubåten, och Per Herngren som var vår kontakt med omvärlden, med media etc. Här lyssnar vi på någon på lägret.


Kampanjen inleds med en demonstration vid Faslane-basen, hemmabas för de kärnvapenbestyckade ubåtarna.


Natten till den 13 september 1998 gick vi in på varvet. Efter att smygande ha närmat oss ubåten under ett par timmar grips vi av vakter, och förs till polisstationen i Barrow. Vi åtalas för "conspiracy to commit criminal damage" - är helt öppna med att vår avsikt var att hamra på delar av ubåten för att avrusta den - och tas efter några dygn till häkte, Stellan till Preston, Ann-Britt och jag till Risley utanför Liverpool.

Vi blir kvar i häkte i drygt fyra månader. Plötsligt vid en häktningsförhandling i januari är det en domare som beslutar att släppa oss (men han behåller våra pass). Våra snälla engelska stödpersoner tar hand om oss, och vi får bo hos Catholic Worker kommuniteten i Liverpool.



Efter ett par månader i frihet, en mindre aktion i Barrow och ytterligare två månader i häkte är det dags för rättegång. Efter flera dagars förhandlingar ska juryn överlägga, och fatta sitt beslut: guilty or not guilty. Men: de kan inte komma överens! Vi släpps, eftersom vi lovar att komma tillbaka till en ny rättegång, där fallet ska prövas igen. (Den gången blir vi dömda, men får inget mer straff.) Här har Stellan och jag hämtat ut de tillhörigheter vi samlat på oss i häktet.



Våra kära med-aktivister stod utanför rätten med plakat under en stor del av rättegången. Det var en bra plats, med en stor väg precis bredvid.



Vi kommer ut från rätten, till friheten igen efter ett par månader inlåsta. Vår vän buddistnunnan - har glömt hennes namn - har suttit utanför domstolsbyggnaden och bett, med bilder från Hiroshima efter bomben utlagda framför sig.



Stor glädje! Att vara återsamlade. Och att flera i juryn ville frikänna oss!



Och hemma i Hammarkullen väntar syster och vänner, med en hemkomstfest.