Betydelsen av praktiker i församlingen

Nedan följer ett nytt stycke från min tenta om den anabaptistiske teologen McClendons tankar. Det handlar om kristen gemenskap, och betydelsen av vad vi gör tillsammans.

McClendon lyfter fram vikten av att koppla ihop det inre livets kamp med den sociala kristna kampen. Sedan 1600-talets England har det funnits en schism här, det inre och det yttre har separerats. Men församlingen behöver ha ett politiskt liv. Föreställningen om församlingen som Kristi kropp är den sammanbindande länken mellan individmoral och social moral, enligt McClendon. Vi behöver ”congregational reflection, discernment, discipline and action". På så sätt ges vägledning åt både individen och det gemensamma vittnesbördet. Det som vi ska gestalta tillsammans i församlingen är efterföljelse. Enligt Matteus evangelium betyder efterföljelse lydnad och solidaritet; att knyta sitt liv till Jesus och till varandra, i en gemenskap utan hierarkier.
Enligt McClendon är det vissa praktiker vi behöver för att ha en chans att klara av dessa utmaningar. De är nödvändiga för att levandegöra och föra vidare berättelsen om Jesus. Men vad innebär en praktik? Enligt en definition är de ”any coherent and complex form of socially established cooperative human activity through which goods internal to that form of activity are realized …”

Exempel på sekulära praktiker är konst, utbildning och äktenskap. Praktiker påminner om att spela spel: de har egna, interna mål (t ex vänskap, är ett mål i sig självt), det måste finnas bestämda riktlinjer (t ex lojalitet för vänskap), och det måste finnas en avsikt hos individen att vara med. Praktiker kräver och uppmuntrar vissa dygder. På så sätt är de viktiga ingredienser i en social moral. Det krävs viss kontinuitet i ett liv för att avsikter ska kunna upprätthållas och dygder formas; ”the practices of morality require the coherence of a singular story, the story of our lives”. På så vis formas en narrativ etik; det är hela livet med dess olika sammanhang och dess utveckling som är studieobjektet, inte enskilda beslut.

De tidiga församlingarna gjorde inte som esséerna och drog sig undan ute i öknen, utan levde i världen. Praktiken ”vittnesbörd/evangelism” var styrande, och bestämde hur man förhöll sig till andra praktiker. I enlighet med missionsbefallningen var det inte ett alternativ att dra sig undan, engagemang i och för mänskligheten låg i själva uppdraget.
Praktikerna inom gemenskapen, som stärker gemenskapen och är inriktade på förlåtelse, kan också – ska också – användas i kontakten med människor utanför församlingen.

”The church is a society that embodies powerful practices” skriver McClendon. Vilka är då dessa? Jag hittar inte någon uttömmande lista hos McClendon, men han nämner bland annat dop, nattvard, mission, undervisning, förlåtelse och fredsskapande. Jag skriver något om dessa nedan. I den andra delen av trilogin hävdar han att Nya testamentet tydligt pekar på fyra praktiker: gemensam bön, arbete för riket, lärjungarnas vittnesbörd och att lyssna till Ordet. Bibeln, word, tolkad genom ”the baptist vision”, tjänar som norm och vägledare för de tre andra aktiviteterna: worship, kingdom work och witness.

Enligt Svenska kyrkans kyrkoordning finns det fyra praktiker som är oundgängliga för en kristen, luthersk församling. ”Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.” Om man kopplar undervisning till word så överensstämmer dessa fyra med McClendons fyra grundpraktiker. Med inspiration från hans texter skulle man kunna utveckla på vilket sätt dessa är viktiga och hur de kan stärkas. Det kanske är en uppgift för ett framtida arbete!

Dödens palm

Fredag kväll. Snart första advent. Ser fram emot en (nästan) ledig helg.
Inspirerad av min vän Josefins engagemang mot palmoljan läste jag noga den artikel om plantager i Colombia som skickades ut med materialet för Globala veckan. Det är Magnus Linton som skrivit artikeln, och det är fruktansvärt att läsa om vad som hände i regionen Bajo Atrato för ett tiotal år sedan: tusentals människor fördrevs, många mördades, för att paramilitära grupper skulle få mark för odling av palmolja. Nu har i alla fall regeringen erkänt att brott har begåtts, men om familjerna får tillbaka sin mark är nog tveksamt. Och det är ett svårt arbete att gräva upp palmer som har fått växa i några år. Läs artikeln här.

Den mesta palmoljan går fortfarande till livsmedel, men nu vill man dessutom satsa på denna olja som råvara för diesel till bilar. Det skulle naturligtvis ytterligare förvärra läget för människor och djur som lever i eller nära de skogar som huggs ner då nya oljeplantager ska anläggas. Greenpeace har en kampanj mot denna utveckling, läs frågor och svar om detta här.

Enligt Naturskyddsföreningen är det inte ett vettigt alternativ att bojkotta produkter med palmolja. Dels är det nästan hopplöst då det finns i så många produkter, men framför allt menar de att producenterna då bara skulle ersätta oljan med någon annan lika dålig produkt, som sojaolja. Vad man däremot kan och bör göra är att upplysa sin lokala handlare om konsekvenserna av storskalig palmoljeproduktion och fråga vilken policy (om någon) som finns för palmolja. Företagen "måste ta ansvar för varifrån och hur palmoljan produceras" skriver Naturskyddsföreningen på sin hemsida. "Det krävs kriterier för finansiellt stöd (genom biståndsorganisationer, privata eller offentliga finansiella institutioner) till exportorienterade monokulturer som oljepalmsplantage, stöd till organisationer på plats i produktionsländerna och lyhördhet för deras analys av behov av åtgärder."

Mitt nya liv som församlingsarbetare

Söndag kväll. Idag blev jag välkomnad till församlingen vid en mässa i en av pastoratets kyrkor. Det brukar inte vara några stora skaror i kyrkan på söndagarna i denna del av landet, det har jag fått höra. Blev ändå rätt förvånad, och lite ledsen faktiskt, av att ingen kom, utom de som hade särskilda uppgifter.
Jag började jobbet (halvtidstjänst som diakon) den 1 oktober. Det väcker mycket tankar. Om vad man gör och inte gör, och hur man arbetar. Och vad min uppgift i det hela ska vara. Tyvärr saknas mycket vad gäller gemensam reflektion och inriktning. Men det finns också en öppenhet för att pröva nya saker, som pilgrimsvandringar och kristen djupmeditation. Två saker som jag hoppas kunna jobba med.
Intresset för att integrera arbete för fred, miljö och liknande i församlingslivet verkar inte vara stort. Det finns ingen internationell grupp (men jag hoppas starta en).
Jag hoppas verkligen att jag ska finna uppgifter och en roll som känns meningsfull. Så att jag inte hamnar i upplevelsen: världen håller på att gå under och här står jag och ber böner inför tomma kyrkbänkar!

Ber om vägledning.
Hur följer jag bäst min kallelse?
Nu och på lång sikt...

Vakna upp, svenska folk!

Igår kväll läste jag i det nya numret av tidningen Djurens rätt. Jag vet inte varför ämnet "köttkonsumtion och klimatet" gör mig så fruktansvärt upprörd. Det är nåt med hyckleriet, tror jag. Alla dessa människor som är så väldigt oroliga över klimatförändringarna men likväl fortsätter med sitt köttätande. Visst, alla vet kanske inte hur det ligger till, men många har hört budskapet vid det här laget: Kött är det sämsta man kan äta för klimatet! Om man ska välja är det bättre att strunta i både ekologiskt och närodlat och istället byta ut köttet mot vegetariska proteiner.

Stefan Wirsenius är doktor i miljövetenskap och verksam vid Institutionen för energi och miljö på Chalmers. Följande citat av honom är värt att lära sig utantill, och sen sprida till alla som säger att de vill göra något för klimatet. "Jämfört med bönor orsakar produktionen av nötkött 99,5 procent mer växthusgasutsläpp. Så är det även om bönorna har odlats i Sydamerika och nötdjuren har levt i Sverige."

Tummen upp från pingstpastor

Söndag eftermiddag. Jag var på ekumenisk mässa i Norrköping idag. Ortodoxa, svenskkyrkliga och "frikyrkliga" tillsammans. Det var en upplevelse att se ortodoxa präster dela ut nattvard tillsammans med andra präster och pastorer. Det trodde jag inte förekom. När jag var på väg in i kyrkan stod en man i prästskjorta och hälsade välkommen. När jag sa mitt namn sa han "Visst var det du som skrev brevet till Alf?" (min debattartikel i Expressen den 4 oktober om att Alf Svensson stödjer vapenindustrin) Jovisst, svarade jag. Då gjorde han tummen upp. Han var pastor i pingstkyrkan. Det kändes väldigt roligt.

Här kommer fortsättningen på den baptistiske teologen James McClendons syn på Jesus och Guds rike (från tentan jag skrev på anstalten).

McClendon reflekterar över vilka slags tolkningar av Jesu korsdöd som man kan finna i Nya testamentet. Den tidigaste förståelsen av Jesu död var enligt McClendon eskatologisk. Den betydde slutet på en era, och uppståndelsen – ”eskatologisk gryning” – betydde början på en ny. Händelserna förklarade sig själva, skriver han, eftersom de kunde förstås av alla samtida på detta sätt.

De metaforer man använde för att förklara Jesus hämtades från Gamla testamentet. Det var framför allt Messias-Kungen och Herrens lidande tjänare. En bild som är helt frånvarande i Nya testamentet är den om att Jesu död gottgör, att den återställer Guds rättvisa. Det är ju intressant med tanke på att den senare i historien blev så dominerande. I många texter blandas olika metaforer för att förklara Jesus död. Det är inte fruktbart, skriver McClendon, att ta en av dem och utveckla en teori utifrån den. Man måste se att alla bilderna försöker förklara och utlägga en grundberättelse, det vill säga evangeliet. Vi skulle kunna se försoningsteorier som midrash, föreslår han, namnet för judiska rabbiners tolkningar av den hebreiska Bibeln. Typiskt för midrash är frihet i tolkningarna – rabbinerna tog inte avstånd från texten, men begränsades inte heller av den –, samt relevans för samtiden. Alla försoningsteorier har haft något att ge till människorna, åtminstone under den epok då de uppstod. Och fortfarande upplyser de någon aspekt av tron.

I slutet av kapitlet om försoningen gör McClendon en sammanfattning av sin egen syn, och där är det Guds rike, ”the rule of God”, som står i centrum. Jesus livsverk innebar ”nonviolent warfare to establish the new rule of God”. Som en andra men ickevåldslig Joshua kom han med budskapet: en ny värld är på gång! Detta rike kräver rättvisa av ett slag som går utanför lagen, det utlovar syndernas förlåtelse och helade sår, konfronterar militärens makt men också religionens, utmanar traditionella familjestrukturer och etnisk stolthet. Guds Vishet driver ut de demoner som härjar i skadade människosjälar, samlar män och kvinnor till en ny gemenskap, framkallar en ny social ordning och ett nytt hopp: ”the coming of the Truly Human One”.

Det borde ha varit tolv kors bredvid Jesus, det vill säga lärjungarnas. Men de följde inte kallelsen. Han hängde där ensam, ”where all were to have borne witness. Christ was in their place – by the Baptist vision, it was our place. He was buried then, one for all”.

McClendons teologi verkar här ligga nära Denny Weavers. Han, som också befinner sig inom den anabaptistiska traditionen, har bland annat skrivit boken The Nonviolent Atonement. För mig är hans teologi mycket attraktiv eftersom den tydligt förbinder Jesus liv med hans död och uppståndelse, samt med efterföljelsen. Centrala tankar är hur Jesu liv är en konfrontation med destruktiva makter, hur hans uppståndelse innebär en seger över dem (en variant av Christus Victor-teologin) samt hur vi genom hans ande stärks att bekämpa dessa makter i våra egna liv.

Vår nya plats på jorden

Fredag förmiddag hos pappa i Göteborg. Hade ett ärende på bokmässan igår, passar på att träffa familjen. För nu bor jag i Mjölby! Känns fortfarande lite konstigt att säga. För ett par veckor sedan var Pelle och jag i området för att titta på lägenheter, och nu har vi redan flyttat in. (Bra att det fanns lägenheter som stod tomma.) Bostadsbolaget var först tveksamma - när de såg våra små inkomster och stora skulder - men med ett intyg från mitt jobb och en borgensman så gick det bra för oss att hyra. Det är en fyra: ett sovrum till oss, ett till Martin och ett för gäster - eller så småningom ytterligare en kollektivmedlem. Så: är du i närheten och vill hälsa på, tveka inte att slå en signal.

På torsdag börjar jag mitt nya jobb som diakon i Mantorp, 9 km från Mjölby, fem minuter med pendeltåget. Det känns väldigt spännande. Har redan träffat min blivande diakonkollega några gånger och tror att vi kommer funka bra tillsammans.

Här kommer ytterligare ett stycke från min tenta om Guds rike. Det handlar om hur den baptistiske teologen James McClendon ser på frälsningen.

Vad menas med räddningen i Jesus, som kristna talar om? Många olika termer används i Nya testamentet för att uttrycka denna tro. McClendon delar in dem i tre grupper.
1. Rätta relationer, tro, rättfärdiggörelse etc
2. Att vara ”i Kristus”, sakramental syn, Kristi kropp, de heliga, bli lik honom etc
3. Att följa Jesu väg, lärjungaskap

McClendon ser den första aspekten främst hos protestanter, den andra hos katoliker och den tredje hos baptister. Han menar att den tredje är starkare än de andra två i Nya testamentet, framför allt i evangelierna, och att den var det i urkyrkan, tills de andra tog över.
”The salvific gift of God and its human answer in following Jesus were two sides of one reality.” Att gå Vägen – vilket möjliggörs genom Kristus – det är det som är räddningen. Frälsningen, detta ”nya i Kristus”, uttrycker McClendon med orden ”having a share in the liberation and healing associated with the rule of God Jesus proclaimed”. Som jag förstår hans position kan tankar och bilder från de första två perspektiven också vara användbara för att tala om denna nya verklighet, men att det tredje perspektivet är det grundläggande. Kristet liv handlar om att följa Jesus. Här håller jag med honom, och tror att katoliker och protestanter skulle vinna mycket på att ta till sig mer av det baptistiska perspektivet. Livet tillsammans i världen hamnar då i fokus, inte tron på syndernas förlåtelse eller det sakramentala livet inom kyrkans väggar.

Jona och den djurrättsliga församlingen

I onsdags, den 2 september, begravdes Jona Himlensson. Familj och vänner samlades vid Lötsjö kapell i Sundbyberg för att ta avsked. Vi var fler än vad jag hade trott. Jona hade skaffat sig vänner i många olika sammanhang. Jag lärde känna honom genom Vildåsnan - kristen vegetarisk förening. Kristen tro och engagemang för djuren var sammanflätat för honom, och han ville jobba med Vildåsnan, men hans psykiska ohälsa satte käppar i hjulet. Han blev 42 år. Orkade inte leva längre.

I flera kristna församlingar försökte han tala med människor om Guds kärlek till djuren, om djurförtrycket och om möjligheten att välja vegetariskt. Men det var inte många som var öppna för detta budskap. Jona längtade efter att få tillhöra en församling där omsorgen om djuren var ett självklart inslag. Tyvärr finns det inte någon sådan församling i Sverige. Han blev bedrövad över hur vissa kyrkor bytte ut kyrkkaffet mot "kyrkkorv". Och då var det inte tal om sojakorv.

Den helige Franciskus var en av Jonas inspirationskällor. När Pelle och jag fick beskedet om Jonas bortgång sa Pelle: Nu har han i alla fall fått komma till sin djurrättsliga församling. Vi tänkte båda två på slutscenen i Axel Munthes Boken om San Michele, från 1929. (Följande stycke kommer från vår bok Varje varelse ett Guds ord.)

Boken kulminerar på de sista sidorna i en drömskildring; berättarjaget i boken förs till himlen för att dömas. Han längtar efter att träffa Franciskus, men hamnar istället bland ett antal bistra och inskränkta helgon och profeter med vilka han diskuterar, stundtals hetsigt.
När en hund dyker upp utbryter uppståndelse.

– En hund vid himlens portar, vrålade Habbakuk, en hund, ett orent djur!
Det var för mycket för mig.
– Han är inte ett orent djur, röt jag tillbaka och blängde argt på Habbakuk, han skapades av samme Gud, som skapade dig och mig. Om det finns en himmel för oss, måste det också finnas en himmel för djuren, fast ni bistra gamla profeter i er oomkullrunkeliga helighet helt och hållet glömt bort dem. Det har förresten ni också, fromma apostlar, fortsatte jag och tappade huvudet mer och mer, eller varför återgav ni i era heliga skrifter inte ett enda ord från Jesu Kristi läppar till försvar för våra stumma bröder, jag är säker på att han yttrade sådana ord.
– Den heliga kyrkan som jag tillhörde på jorden har aldrig intresserat sig för djuren, avbröt sankt Anastasius, inte heller önskar vi höra något om dem i himmelen.

När domarna hade dömt honom – ”Till helvetet! Till helvetet!” ekade det genom domarsalen – och han känner sig övergiven av både Gud och människor tycker han sig plötsligt höra kvittret av en fågel. En liten trädgårdssångare slår sig ner på hans skuldra och sjunger:

– Du räddade min mormor, min faster och tre av mina kusiner från pina och död av människohand på klippön. Välkommen! Välkommen!
I samma ögonblick pickade en lärka på mitt finger och kvittrade:
– Jag mötte en gång en flugsnappare i Lappland som berättade för mig att när du var pojke lagade du vingen på en av hans förfäder och värmde hans frusna kropp vid ditt hjärta, och när du öppnade handen för att låta honom flyga kysste du honom på huvudet och sade: Lycka på resan lille broder! Lycka på resan lille broder! Välkommen hit! Välkommen hit!
– Hjälp mig lille broder! Hjälp mig lille broder!
– Lita på mig, sjöng lärkan och flög sin väg med en drill av fröjd, lita på mig!

Lärkan gav sig iväg för att hämta Franciskus, som snart kom vandrande tillsammans med sina munkbröder och omsvärmad av fåglar. De åt ur hans hand. De fladdrade kring hans huvud. Några sov bland hans kåpas vida veck. ”Den helige Franciskus stod stilla vid min sida och såg på mina domare med sina underbara ögon, dessa ögon som varken Gud eller människor kunde möta med vrede.” Frikänd, räddad; äntligen kunde han sjunka ner på helgonets skuldra.