CPT Sverige söker kontakt!

I helgen hade vi möte med CPT Sverige här hemma hos oss i Mjölby. Det är nu fem svenskar som har gått Christian Peacemaker Teams månadslånga utbildning. Inger Styrbjörn arbetar med teamet i Hebron, Palestina, sex månader per år. De andra är reservister, vilket betyder att man är ute ca en månad per år.

Vad gör då CPT? Organisationen vill, sedan 25 år, bjuda in kristna till ett ickevåldsalternativ till krig. Man vill utforska hur kraften i Guds sanning och kärlek kan gestaltas i konkreta situationer av våld eller förtryck. I Colombia följer man lokala människorättskämpar för att minska risken för våld mot dem. I Kanada står man med ursprungsbefolkningen då de ingriper mot skogsskövling på deras land. I Palestina arbetar man med lokala grupper bland annat för att säkra lantbrukares och herdars rätt att arbeta utan att bli trakasserade av bosättare. I kurdiska Irak förmedlar man till omvärlden vad som händer med de människor som hamnat i riskzonen för iranska eller turkiska bombningar. Se gärna introduktionsfilmen på tio minuter om CPT:s arbete som finns här på deras hemsida.

Jesus utmanar oss att följa honom, inte bara i krigssituationer utan också här i våra egna sammanhang. CPT har i Sverige bland annat firat mässa utanför Migrationsverket i Malmö och bjudit in till samtal om den flyktingpolitik som vägrar förföljda människor en fristad i vårt land. Man har också hållit workshops om praktisk kristendom, ickevåld och motstånd mot förtryck. Bjud gärna in oss till din församling!

På mötet i helgen beslöt vi att börja ge ut ett mail-nyhetsbrev en gång i kvartalet. Genom att sprida kunskap om CPT:s arbete hoppas vi skapa ett nätverk av människor som vill stödja CPT och/eller bli CPT:are. Första delmålet är att få ihop en grupp som vill resa på en delegation till Palestina någon gång under 2013. Det skulle då bli den första delegationen på svenska. En sådan resa, på 10-12 dagar, ger kunskap om kristet ickevåldsarbete och inblick i hur CPT jobbar.

Låter det intressant? Anmäl din adress till mig om du vill få nyhetsbrevet.



Amy leker med barn i Halabja under delegationen till norra Irak våren 2011.

Krig börjar här

Krig långt borta är beroende av förberedelser och övningar här i vårt svenska samhälle. En sådan plats är NEAT, North European Aerospace Testrange, i Norrbotten, ett område på 24 000 kvadratkilometer, 36 mil långt från ena änden till den andra. Sedan 2004 arbetar Försvarsmakten aktivt med att hyra ut området till utländska krigsmakter och till vapenföretag. Militärer från över tjugo länder har övat på NEAT, och robotsystem som nyttjats i krigen i Irak, Afghanistan, Kashmir och Libyen har testats på området.

Drönare, obemannade flygfarkoster (UAV:s), är en viktig del i dagens och framtidens krig. De drönare som släpper bomber över Pakistan och Afghanistan styrs från terminaler i Nevada och Kalifornien. Nu håller europeiska företag, bland dem Saab, på att ta fram en egen UAV, kallad Neuron. Företrädare för NEAT skriver om denna farkost: "Of all new projects that are planned at the range, one stand out since it is the European flagship project - NEURON. The NEURON UAS will be tested in several places in Europe, with NEAT being the site for the weapon integration tests. These will be conducted in the 2012+ timeframe."

Ett syfte med den gångna veckans fredsläger i Luleå var att märka ut platser där krigsförberedelser pågår. Med färgen rosa, som börjar etableras som anti-militarismens färg (se t ex organisationen CodePink), målade vi på NEAT:s landningsbana, på robotbasen Vidsel ca tio mil från Luleå.

Nedan är några bilder från tisdagens massaktion. 200 människor från tjugo länder åkte tillsammans ut till området. Ca 170 av oss riskerade åtal genom att gå förbi de skyltar som markerade "skyddsområde". De flesta blev dock bara bortförda från området. Runt trettio personer, varav tio utlänningar, greps. Alla är nu släppta, men åtal väntar troligen.


Bussen på väg till Vidsel fylls av ballonger som blåses upp inför manifestationen.


Efter en die-in (gestaltning av bombanfall där människor faller ned och låtsas dö) släpper vi upp ballongerna och hoppas att vinden ska föra dem in över NEAT.


Efter att två vängrupper - bl a gruppen som jag var med i - kommit fram till landningsbanan och målat ett fredsmärke med våra egna kroppar satte vi oss i en ring och hade en runda om hur vi mådde. Säkerhetsvakterna stod på lite avstånd och väntade in polisen. Det var en speciell stund. Vi var inte tillåtna att fota, men någon tog i smyg denna bild.


Andra hann skriva "War starts here - Let's stop it from here".


Vi var inte bara från olika länder utan också i olika åldrar. En stort gäng 60-plusare från Kvinnor för fred hade kommit upp från södra Sverige. Helen från England, 75 år, skulle tillbaka hem för att starta upp ett nytt fredsläger (vid en bas varifrån man kontrollerar drönare).


De sista som släpptes från arresten var David och Nicola från England. De hölls i drygt två dygn. Under den tiden var det hela tiden folk från lägret som campade utanför polishuset, i solidaritet.

Jag känner mig tacksam över att ha fått vara med på denna vecka. Att vara del av en global rörelse mot våldet, att reflektera tillsammans över hur vi kan förbättra vårt motstånd, att prata om oro och förhoppningar i vängruppen och stötta varandra - det är något av det finaste man kan få uppleva i det här livet.

Då jasminrevolutionen kom till Kurdistan

I måndags, den 11 april, följde vi med CPT:arna till den dagliga demonstrationen på torget som döpts om till Azadi Square, Frihetstorget. Sedan den 17 februari samlas människor här varje eftermiddag för att tala och lyssna till varandra, för att uttrycka sina krav om förändring. Det övergripande kravet är att regionens sociala liv ska frånkopplas partierna, det vill säga PUK (Patriotic Union of Kurdistan) och KDP (Kurdish Democratic Party). Dessa partier, som i en överrenskommelse 1998 delade upp KRG mellan sig, kontrollerar det mesta som sker inom landet. De har sina egna soldater, sin egen press, och står man inte på god fot med dem är det svårt att över huvud taget jobba inom regionen. Detta är i alla fall många unga människors upplevelse av situationen, och anledningen till deras protester.


När vi kom fram till torget omringades vi genast av 20-30 män i olika åldrar. En av dem började ställa frågor till Michele: "Har ni skrivit artiklarna som du pratade om sist? Vad gör ni för att sprida informationen om vad som händer här?" Michele svarade att de gör allt de kan för att förmedla till omvärlden om hur demonstranter har behandlats: misshandlats, hotats, gripits. Hon berättade också att Amnesty International dagen efter skulle publicera en rapport om just demonstrationerna i Irak och Kurdistan och repressionen mot dem som protesterar (läs den här).

En kille som stod bredvid mig kunde engelska och jag frågade om han var student. Han hade studerat, men var nu arbetslös. Med viss uppgivenhet i rösten sa han "Våra ledare nu är värre än Saddam. De har lärt sig av Saddam. Det finns inga mänskliga rättigheter för oss här." Han menade att många av de som kommer till demonstrationerna är arbetslösa. "Det är väldigt svårt att få jobb om man inte har kopplingar till PUK eller KDP. Och har man inget arbete så har man inga pengar, inte ens för att köpa en kopp te." En man pratade i mikrofonen från scenen, människor jublade. Jag frågade killen vad det handlade om. "Att vi ska fortsätta protestera tills vi får verklig demokrati."

Samtal mellan demonstranterna och regimen har genomförts, men avbröts snart då makthavarna inte ville gå med på några av demonstranternas krav. "Vad kan vi be för när det gäller den här situationen?" frågade Claire Michele. "Ett mirakel" svarade hon. Vid morgonens andakt hade Khristo lett oss i en bön om förvandling. "God, help us to change. To change ourselves and to change the world." Jag ber och hoppas att de som lever gott i KRG, de som tjänar på den nuvarande situationen, ska öppna sina hjärtan och lyssna till de ungas röster.

Övernattning i Kani Spi

Många kurdiska byar, några kristna, de flesta muslimska, har utsatts för våld från turkisk och iransk militär de senaste åren. CPT har jobbat i flera år med att stötta dessa bybor; de som flytt, de som försöker bo kvar. Man räknar med att ca en och en halv miljon människor har tvingats bort från sina hem utmed hela gränsen.

Dessa människor har inte många som talar för dem. Deras egen regering, i KRG (Kurdish Regional Government) verkar inte göra mycket för att skydda dem. USA hjälper Turkiet genom att dela med sig av information. Turkiet och Iran vill pressa byborna att inte ge stöd till gerillarörelserna, men ev är ett vidare syfte att destabilisera KRG och motverka en stark självständig kurdisk stat i Irak.

Övernattningen i den lilla bergsbyn Kani Spi var ett tillfälle för oss att uppleva något av by-livet, och att prata med Mahmud om hur attackerna från Iran har påverkat dem. Kvällsmaten, en tomat/aubergine-gryta, lagade Lukas och Kathy i det mycket enkla köket, medan Amy, Claire, Khristo och jag hade en stunds "de-briefing" (tid att tala om vad vi upplevt, och hur vi mådde).

Granatbeskjutningen har skett just vid tiden för sådd och skörd, berättade Mahmud, och har orsakat stora ekonomiska förluster för dem då de tvingats ge sig av från byn under en tid. Just här har ingen människa skadats eller dödats, men det har hänt i andra byar. Troligen kommer CPT att på ett konkret sätt slå följe med dessa familjer genom att vara närvarande i byar under vissa särskilt utsatta veckor. Genom lobby- och mediaarbete på hemmaplan, i Nordamerika och Europa, vill man uppmärksamma situationen i regionen och pressa sina regeringar att verka för en fredlig lösning.

Efter ett par dagar i kallt bergsklimat var det skönt att återvända till varmare trakter. Nedan en bild från den väg som kallas Hamilton Road, som går genom ett fantastiskt ravinlandskap. Jag var mycket tacksam att vår chaufför Kaka Ali tog det lugnt här ...

Från Wikipedia: Between 1928 and 1932 A M Hamilton was the principal engineer of a British-built strategic road across Iraqi Kurdistan, which ran from Arbil, through Rawandiz, to the Iranian border near modern-day Piranshahr. The road became known as the Hamilton Road. Although Hamilton hoped the road would unite the peoples of the region, it has been fought over many times.

Bilder från i fredags

Besök hos familj i byn Rayat på förmiddagen. Mannen arbetar för gränspolisen. Han berättar att man funnit bevis för att byn fanns för 900 år sedan.


Kaka Mahmoud med familj framför deras hus. Hans fru, nummer två från vänster, bad oss om hjälp med att få bort landminorna i deras by. "USA med flera stödde Saddam under kriget, nu behöver vi hjälp med minröjning så att vi inte behöver vara rädda för våra och våra barns liv."


Uppe i huset i Kani Spi. Vi sitter elva personer i ett litet rum med en kamin i mitten. Någon har tagit in geväret och hängt upp på väggen - det används väl för jakt nu, men flera i rummet har varit peshmerga och har stridit med vapen i hand. Lukas, till höger, frågar Kaka Mahmoud vad han tror om idén att CPT:are kan vara närvarande i byn i vissa perioder för att minska risken för attacker från Iran (mer om detta i senare text).

Resan till Kani Spi

Söndag förmiddag. Tillbaka i Suli efter tre dagars resa norrut - skönt att vara "hemma" igen. Före resan hade vi flera intressanta möten med människor här, bland annat med den 23-årige Sirwan som tidigare tog del i PJAKs väpnade kamp mot förtrycket av kurderna i Iran, men som nu har tappat tron på militära medel. Som 16-åring greps han för att ha deltagit i en demonstration i Teheran, satt sex månader i Evin-fängelset, torterades. Ett par år senare bestämde han sig för att ansluta sig till PJAK, i gränstrakterna Iran-Irak. Han deltog i flera strider, vid ett tillfälle dödades tre av hans kamrater och han själv skadade armen. Nu säger han "Jag kan inte tänka mig att gå tillbaka så länge de använder våld. Vi kan inte åstadkomma det vi vill med hjälp av gevär."

I torsdags morse åkte vi - vi fyra i delegationen plus Lukas och Kathy från teamet - tillsammans med vår fantastiska chaufför Kaka Ali mot Choman, en liten stad nära gränsen till Iran. Resan tog hela dagen eftersom vi gjorde en hel del pauser på vackra platser utmed vägen, bland annat vid sjön Dukan. I Choman möttes vi av Kamal, en 26-årig kille som arbetar som frilansjournalist och engelskalärare. Han bodde hemma hos sina föräldrar, och där fick också vi stanna över natten. När vi var på väg i säng kom ett gäng soldater från Asaish (säkerhetspolisen) och ringde på. De hävdade att vi, dvs utlänningarna, inte kunde stanna i Choman, att vi måste åka tillbaka till Suli. Varför var lite oklart. Kamal och hans familj tolkade det som ett sätt för Asaish att förödmjuka familjen inför deras gäster - de är inte glada över Kamals frispråkiga arbete som journalist. Kamal argumenterade emot, "om man har visa till ett land har man rätt att vistas i alla delar av det landet", och till slut gav de med sig.

Med Kamal som tolk besökte vi en familj i Rayat, en by lite utanför Choman. De hade, som så många andra i norra Irak, drabbats hårt av Saddams regim och av Iran-Irak-kriget. Efter 1974, då en kurdisk revolt krossades, tvingades många lämna byn. Under 80-talet hamnade byn mitt i krigszonen, så när folk började återvända hit efter 1991 fanns det i princip inga byggnader kvar här, allt fick byggas upp på nytt. Runt om i bergen låg det många kroppar efter dödade iranska soldater. Folk lämnade in kroppar som de hittade till Iran och fick några säckar mjöl för varje kropp.

Nästa besök var hon Kaka Mahmoud och hans familj. De bor i Choman under vinterhalvåret, men flyttar till den lilla byn Kani Spi på våren. Efter ett par koppar te - det blir mycket tedrickande här - tog vi med oss Kaka Mahmoud och hans son Karwan för att bege oss upp till Kani Spi, någon mil upp i bergen. Den sista biten klarade inte vår buss, så vi lastade över allt till en traktor med släp. Den kämpade sig upp på en lerig liten väg. "Zor bash traktor", sa jag till Karwan och Kaka Ali där vi stod på flaket, "mycket bra traktor". När vi gick av såg jag en liten skylt på traktorn där det stod Made in Sweden, Trima Bergsjö. Det var jag förstås tvungen att dela med de andra! Kaka Mahmoud hade trott att den var från Holland.

Nu ska vi ha andakt, jag får fortsätta skriva senare.

Första dagen i Kurdistan

Söndagen den 3 april

Nu har jag varit i Kurdistan/Irak i en och en halv dag. En bra början, intensivt men inte alltför stressigt. Resan från Istanbul – med Atlas Jet, ett turkiskt bolag tror jag –gick bra, tog drygt två timmar. Suleimaniyah Airport var liten men modern. När vi kom ut på andra sidan väntade Lukas från teamet på oss med Kaka Ali, en man som körde en liten buss, som tog oss till CPT:s hus. Jag, Amy och Claire delar sovrum.

Just nu är de fyra personer i teamet här Lukas från Tjeckien, Michel och Peggy från USA och Kathy från Kanada. Igår eftermiddag fick vi praktisk information, på kvällen hade vi andakt och berättade om våra olika livsresor. Det var fint att hela teamet kunde vara med på detta – ofta har man sånt bara inom delegationsgruppen. Idag berättade Michel och Peggy om CPT:s historia i Irak, från 2002 och framåt. Hur de arbetade i Baghdad (mycket intressant, mycket som jag inte kände till), vad de har gjort här i ”the Kurdish North” sedan de kom hit 2006.



På eftermiddagen besökte vi Amna Suraka, fängelse och tortyrcentral under Saddams tid. De har behållit mycket som det var då; i cellerna låg filtar kvar (varje fånge hade en filt, det var deras säng). I vissa rum hade de ställt gipsfigurer som gestaltade scener, bl a av tortyr. I ett rum fanns fem tusen små lampor i taket, var och en symboliserade en by som blev förstörd av Saddams regim.

Imorgon ska vi resa till Halabja och möta människor som drabbades av gasattacken där 1988, då ca 5000 människor dog. Det känns viktigt att få en levande kunskap om den historia som människorna i detta område har med sig, bland annat för att bättre förstå hur de känner och tänker idag. Jag är tacksam att vi har Kathleen som "delegation leader". Hon arbetar normalt som psykoterapeut, och betonar att vi bara ska ta in så mycket som vi känner att vi orkar, att det är okej att gå ifrån om det blir för mycket, att ta tid för sig själv.

So long for now!

Resan närmar sig

På fredag lyfter flyget från Landvetter till Istanbul. Äntligen ska det bli dags för min resa till den kurdiska delen av Irak. (Här skrev jag i oktober om bakgrunden till dagens situation.)

Tre, fyra personer från CPT - Christian Peacemaker Teams - finns sedan några år ständigt på plats i staden Sulemaniya, en stad med närmare en miljon invånare. Där har deras främsta uppgift kommit att bli att bistå internflyktingar (se min text från i höstas), bland annat genom att dokumentera hur de drabbats av bombningar och genom att följa med människor tillbaka till sina hembyar. Delar av området är de facto ockuperat av Turkiet, som etablerat flera militära baser inne på irakiskt område och därifrån - enligt uppgifter från lokalbefolkningen - försvårar livet för människor bland annat genom att sätta upp vägspärrar och bränna ner fält "för ökad synlighet".

Den senaste tiden har dock präglats mycket av de demonstrationer för verklig demokrati och mot korruption som ägt rum så gott som dagligen i Sule. Också hit har vindarna från Egypten och Tunisien nått. De kurdiska makthavarna - som tillhör de två partier som sedan flera år delar på makten i denna region - har tillåtit dessa demonstrationer och det har förekommit tal om förhandlingar, men jag vet inte hur det har gått med det.

På Nobel Hostel (intressant namn, kan det ha med vår käre Nobel att göra?) i Istanbul kommer Kathleen (USA), Amy (Kanada), Khristo (Australien), Claire (England) och jag att sammanstråla. Dagen efter flyger vi vidare till Sule. Den 12 april lämnar vi Irak, och den 13 är jag tillbaka i Sverige. Jag kommer att skriva om resan här i den mån jag får tillgång till dator med uppkoppling.

I helgen som gick var det möte för den europeiska delen av CPT, i Tyskland. Ett par representanter från Sverige var där (förhoppningsvis kommer rapport därifrån på CPT Sveriges blogg). Jag hoppas verkligen att fler svenskar upptäcker CPT och deras viktiga arbete. Inger Styrbjörn från Gamleby arbetar idag med CPT i Hebron, Palestina - om några år är det kanske flera svenskar ute på olika uppdrag!

Rättegång och skadeståndskrav

Den 22 februari var det dags för rättegång i Luleå, efter sommarens aktion (som jag skrev om här på bloggen i augusti). Efter flera olika besked från domstolen var vi till slut fyra personer inför rätta denna dag, varav en - Per -skulle dömas i sin frånvaro. Kristina, Kimo och jag var dock närvarande, och vi hade förberett oss för att lägga fram våra argument.

Det var en rätt liten sal, ljus träpanel på väggarna och ljusa furumöbler. På podiet satt domaren, en man i 50-årsåldern, de tre nämndemännen – denna gång var de alla män, också de i medelåldern – och en kvinna runt 30 vid en dator för att anteckna. Framför dem stod bord i en halvcirkel, och stabila stolar av kontorstyp, för åtalade, vittnen och åklagare. Vi hade - för första gången - fått individuella rättegångar, och jag var först ut, kl 9:00.

Domaren har en ledig stil, verkar tycka om hela situationen. Efter att åklagaren mumlat fram vad åtalet handlar om ger han mig ordet. Jag berättar om vad vi gjorde och varför. Att USA's flygvapen var på plats i somras för att öva bombfällning. Att detta kan rubriceras som "förberedelse till krigsbrott", med tanke på de verkliga bombningar som denna militärmakt utför, framför allt i Afghanistan/Pakistan. Att det var detta större brott som vi ville förhindra, och att vi därför borde frikännas enligt lagen om nödvärn.

Åklagaren har inga frågor till mig - han behöver inte bevisa något, vi bejakar ju själva de faktiska omständigheterna. Domaren läser upp mitt brottsregister, och noterar att min prövotid, efter fängelsestraffet 2009, hade gått ut bara några dagar före aktionen. (Råkade bara bli så. Hade jag brutit mot lagen inom prövoåret hade jag riskerat fängelse, också för en sådan här aktion.) Åklagaren yrkar på höga böter pga min tidigare "brottslighet".

Redan samma dag får vi domen. Det blir 4500 kr i böter för mig och Kristina, och 2500 kr för Per och Kimo. Någon vecka senare får jag hem domen på papper. Där står om "återfall i identisk brottslighet". Ja, det skulle man ju kunna ta som beröm: jag ger mig inte!

Idag kom så ett brev från en advokatfirma som Saab anlitat. De vill ha 177 000 kr på sitt konto inom två veckor, dvs skadeståndet vi dömdes till i april 2009, efter aktionen mot JAS. Annars överlämnas ärendet till kronofogden. Ja, så får det bli. Vi betalar inte! Och jag räddas än en gång från frestelsen att leva ett skuldfritt liv och undvika aktioner som kan ge skadestånd.

Ickevåldets andlighet

Om ickevåldets andlighet skriver den amerikanska rörelsen Pace e Bene:

"This spirituality invites us to cultivate reverence for God’s presence in every being.
It summons us to see the reality around us.
It recognizes that the evil and woundedness we struggle against in the world is within us as well.
It calls us to disarm ourselves and others.
It invites us to respond to fear with love more than courage.
It gathers us into communities, knowing that we cannot do this work alone.
It asks us to be willing to offer our own life rather than take someone else’s.
It urges us to slow down, learn patience, resist injustice, practice forgiveness, and plant the tiny seeds of love.
Each of us is invited to discover the prayers, rituals and practices which we can use each day to help us remain aware of this spiritual journey from fear and greed to justice and compassion.”

Ur From Violence to Wholeness: a ten part program in the spirituality and practice of active nonviolence (s 50), utgiven av Pace e Bene Nonviolence Service.

Bilder från 90-talet: Trident Ploughshares

Hittade en CD med gamla bilder. 1998-99 deltog jag i kampanjen Trident Ploughshares, för nedrustning av Storbritanniens kärnvapenarsenal. Vår grupp - Bröd inte Bomber - gjorde aktion i september 1998, i Barrow i England, på varvet som tillverkade kärnvapenubåtarna.



Ann-Britt Sternfeldt, jag och Stellan Vinthagen någon månad före aktionen, hemma i Sverige, med ett par plogar vi hittat.


Vi åkte över till Skottland och deltog under några dagar i det läger som inledde kampanjen. Vi var fyra i gruppen, Ann-Britt, Stellan och jag som skulle gå in på varvet och försöka avrusta Trident-ubåten, och Per Herngren som var vår kontakt med omvärlden, med media etc. Här lyssnar vi på någon på lägret.


Kampanjen inleds med en demonstration vid Faslane-basen, hemmabas för de kärnvapenbestyckade ubåtarna.


Natten till den 13 september 1998 gick vi in på varvet. Efter att smygande ha närmat oss ubåten under ett par timmar grips vi av vakter, och förs till polisstationen i Barrow. Vi åtalas för "conspiracy to commit criminal damage" - är helt öppna med att vår avsikt var att hamra på delar av ubåten för att avrusta den - och tas efter några dygn till häkte, Stellan till Preston, Ann-Britt och jag till Risley utanför Liverpool.

Vi blir kvar i häkte i drygt fyra månader. Plötsligt vid en häktningsförhandling i januari är det en domare som beslutar att släppa oss (men han behåller våra pass). Våra snälla engelska stödpersoner tar hand om oss, och vi får bo hos Catholic Worker kommuniteten i Liverpool.



Efter ett par månader i frihet, en mindre aktion i Barrow och ytterligare två månader i häkte är det dags för rättegång. Efter flera dagars förhandlingar ska juryn överlägga, och fatta sitt beslut: guilty or not guilty. Men: de kan inte komma överens! Vi släpps, eftersom vi lovar att komma tillbaka till en ny rättegång, där fallet ska prövas igen. (Den gången blir vi dömda, men får inget mer straff.) Här har Stellan och jag hämtat ut de tillhörigheter vi samlat på oss i häktet.



Våra kära med-aktivister stod utanför rätten med plakat under en stor del av rättegången. Det var en bra plats, med en stor väg precis bredvid.



Vi kommer ut från rätten, till friheten igen efter ett par månader inlåsta. Vår vän buddistnunnan - har glömt hennes namn - har suttit utanför domstolsbyggnaden och bett, med bilder från Hiroshima efter bomben utlagda framför sig.



Stor glädje! Att vara återsamlade. Och att flera i juryn ville frikänna oss!



Och hemma i Hammarkullen väntar syster och vänner, med en hemkomstfest.