Den 16 december - i torsdags - ordnades en stor manifestation vid Vita Huset, under rubriken End These Wars. Arrangör var Veterans for Peace, och många av dem som deltog hade själva tjänstgjort i Irak/Afghanistan. 131 personer greps efter att ha vägrat lämna området, bland dem Daniel Ellsberg, whistle-blower under Vietnamkriget.
Chris Hedges, författare och krigskorrespondent, höll ett tal om hopp. "Hope will not come in trusting in the ultimate goodness of Barack Obama, who, like Herod of old, sold out his people. It will not be realized by chanting packaged campaign slogans or attempting to influence the democratic party. It will not come through our bankrupt liberal institutions-- from the press, to the withered stump that is the labor movement.
Hope will only come now when we physically defy the violence of the state. All who resist, all who are here today, keep hope alive. All who succumb to fear, despair and apathy become an enemy of hope. They become, in their passivity, agents of injustice.
Hope has a cost. Hope is not comfortable or easy. Hope requires personal risk. It is not about the right attitude. Hope is not about peace of mind. Hope is action. Hope is doing something. The more futile, the more useless, the more irrelevant and incomprehensible an act of rebellion is, the vaster and more potent hope becomes.
Hope never makes sense. Hope is weak, unorganized and absurd. Hope, which is always nonviolent, exposes in its powerlessness, the lies, fraud and coercion employed by the state. Hope knows that an injustice visited on our neighbor is an injustice visited on all of us. Hope posits that people are drawn to the good by the good. This is the secret of hope's power. Hope demands for others what we demand for ourselves. Hope does not separate us from them. Hope sees in our enemy our own face."
Det finns ett par filmer på nätet från denna dag, bland annat den här.
söndag 19 december 2010
söndag 5 december 2010
David Petander - en ny bekantskap
I början av november var jag i Karlstad för att medverka vid ett par kyrkliga arrangemang. Av den trevlige studentprästen som jag sov över hos fick jag en bok, som han trodde jag skulle uppskatta. Den var utgiven 1960 på Sanningsröstens förlag (vilket fint namn!). Titeln var David Petander: Hans liv och förkunnelse, författare Hulda Nygren. Jag läste i boken under hela hemresan, och blev fascinerad av denne man. Vilket ovanligt vittnesbörd! Här var en person som satsade allt på att leva ut Guds rike, så som han förstod det. Från Lilla Uppslagsboken: "Petander, David, präst (1875-1914). Petander lämnade 1911 sin prästtjänst för att som "vandrarpräst" frambära ett huvudsakligen på Bergspredikan grundat, asketiskt färgat budskap om Guds rike. 1914 häktades han för ohörsamhet mot mobiliseringsorder."
Petander ville leva i Jesu efterfölj. Han ville få människor att uppleva Guds kärlek och ge den vidare. Han kritiserade dem som tyckte att välståndssökande, maktsträvanden och våldsanvändning kunde förenas med kristet liv. Han gav bort sina tillhörigheter för att gå ut på vägarna, möta människor, hjälpa dem i det han kunde och prata med dem om riket.
Från hans tid som präst i Ånge berättas att inget kunde förmå honom att från predikstolen läsa något som gick emot hans övertygelse. I handboken hade han med krita strukit över sådant som han inte kunde stå för. "Efter det han gång på gång ertappades med att formulera om och ibland helt stryka vissa ritualer och böner, hade han på fråga hur han trodde det skulle gå för honom i framtiden, svarat: När det inte går längre så slutar jag." Och efter ett antal år kom han alltså till denna punkt.
Inom många religiösa kretsar betraktades han som farlig, man menade att det var gärningslära han predikade. Ofta fick han inte tillträde till kyrkolokaler för att predika. När han kom till en ny stad affischerade han, med enkla papperslappar: "Predikan hålles om Guds rike, av David Petander". Trots varningar från kyrkoledare var det många människor som kom för att lyssna.
1914, strax efter krigsutbrottet, inkallas Petander till militärtjänstgöring, men han inställer sig inte. Han är hos en vän i Västerås när en polisman kommer för att hämta honom. Han anhålls, förs till fängelset i Västerås, och nästa dag vidare till Sundsvall för att ställas inför krigsrätt. Dock är han nu sjuk, och domaren tycker också att han inte verkar riktigt "tillräknelig", så han släpps utan straff. Strax därefter avlider han. "Utslitet hjärta och lunginflammation."
Jag hoppas komma tillbaka till denne Jesusefterföljare, men avslutar här med ett citat av honom. "Evangelisterna har skrivit så litet som möjligt. Ljuset ligger i livet, ej i orden. Det är nödvändigt att ljuset lyser så klart det kan. Världen frälses genom liv. Kristus måste ha gestalt i oss."
Petander ville leva i Jesu efterfölj. Han ville få människor att uppleva Guds kärlek och ge den vidare. Han kritiserade dem som tyckte att välståndssökande, maktsträvanden och våldsanvändning kunde förenas med kristet liv. Han gav bort sina tillhörigheter för att gå ut på vägarna, möta människor, hjälpa dem i det han kunde och prata med dem om riket.
Från hans tid som präst i Ånge berättas att inget kunde förmå honom att från predikstolen läsa något som gick emot hans övertygelse. I handboken hade han med krita strukit över sådant som han inte kunde stå för. "Efter det han gång på gång ertappades med att formulera om och ibland helt stryka vissa ritualer och böner, hade han på fråga hur han trodde det skulle gå för honom i framtiden, svarat: När det inte går längre så slutar jag." Och efter ett antal år kom han alltså till denna punkt.
Inom många religiösa kretsar betraktades han som farlig, man menade att det var gärningslära han predikade. Ofta fick han inte tillträde till kyrkolokaler för att predika. När han kom till en ny stad affischerade han, med enkla papperslappar: "Predikan hålles om Guds rike, av David Petander". Trots varningar från kyrkoledare var det många människor som kom för att lyssna.
1914, strax efter krigsutbrottet, inkallas Petander till militärtjänstgöring, men han inställer sig inte. Han är hos en vän i Västerås när en polisman kommer för att hämta honom. Han anhålls, förs till fängelset i Västerås, och nästa dag vidare till Sundsvall för att ställas inför krigsrätt. Dock är han nu sjuk, och domaren tycker också att han inte verkar riktigt "tillräknelig", så han släpps utan straff. Strax därefter avlider han. "Utslitet hjärta och lunginflammation."
Jag hoppas komma tillbaka till denne Jesusefterföljare, men avslutar här med ett citat av honom. "Evangelisterna har skrivit så litet som möjligt. Ljuset ligger i livet, ej i orden. Det är nödvändigt att ljuset lyser så klart det kan. Världen frälses genom liv. Kristus måste ha gestalt i oss."
tisdag 12 oktober 2010
Älskade pappa
För ett drygt år sedan var pappa och jag på resa i norra Italien. Jag tog bilden av honom när han klättrat högt upp - i tryckande värme - i colosseumstadion i Verona. I dagarna planerade han för ännu en utlandsresa, till Turkiet. Men det blir inga mer resor för pappa. På bussen in till stan igår fick han en hjärnblödning. Pelle och jag satte oss på tåget från Mjölby, och hann vara hos honom några timmar. Han återfick inte medvetandet, och gick bort tidigt i morse.
Pappa var en av mina bästa stödpersoner under tider i fängelse. Han skrev varje vecka, kollade e-post åt mig och mycket annat. Vi hade inte samma åsikter alltid, men han respekterade mitt arbete och fanns verkligen där för mig. 1998-99 åkte han till England tre gånger för att hälsa på mig i häktet och vara med på rättegången.
I sorgen värmer det att höra från hans vänner i de föreningar, t ex Nätverket för Hörselskadade, där han var aktiv. Där la han sitt engagemang.
Jag får satsa på nästa delegation till Kurdistan istället, i april. Är oerhört tacksam för det ekonomiska stöd jag fått från många av er, kommer att spara dessa pengar för att kunna åka till våren.
söndag 3 oktober 2010
Rese-förberedelser
Om två veckor är jag i Kurdistan, norra Irak. Tidigt den 15 oktober tar jag flyget från Landvetter till Istanbul, där jag träffar de andra i delegationen för en dags gemensamma förberedelser. Det är Claire, som till vardags arbetar på CPT:s kontor i Chicago, som leder delegationen. Övriga deltagare är Tiffany, Leland och Matthew från USA.
Som förberedelse - förutom det mer praktiska med vaccinationer och diverse inköp - läser jag i den tjocka lunta med artiklar som jag fått av CPT. Det handlar bland annat om kurdernas historia i Irak. Det är många olika vändor, olika makthavare och kupper, ofta med tragiska konsekvenser för vanligt folk. 1918 tar britterna över kontrollen av området, från det ottomanska imperiet. 1920 planeras för ett självständigt Kurdistan, men det blir inget med det. 1921 bildas den nya staten Irak, som till en del överlappar det kurdiska området. 1923: Shaykh Barzinji leder ett uppror, och utropar ett kurdiskt kungadöme i norra Irak. Ett år senare intar brittiska styrkor (är de fortfarande kvar där?) Sulemaniya, staden där vi kommer att bo. 40-talet: nytt uppror, britterna bombar, kurdiska rebeller flyr över till Iran. 1958 tillerkänns kurderna vissa rättigheter, i den nya irakiska konstitutionen.
1988, vid slutet av kriget mellan Irak och Iran, organiserar den irakiska armén en stor offensiv mot kurderna, för att bryta ned den kurdiska motståndsrörelsen. Tiotusentals dödas, hundratusentals flyr. Den 16 mars attackeras Halabja - ett samhälle vi också kommer att besöka - med kemisk gas och fem tusen människor dör.
Under 90-talet utbryter vid flera tillfällen väpnat våld mellan de två kurdiska partierna KDP och PUK. 1998 mäklas fred mellan dem. Inför USA:s anfall på Irak samarbetar man för att förbereda sig. I april 2003 tar amerikanska trupper tillsammans med kurdiska över städerna Kirkuk och Mosul. I maj 2007 lämnas ansvar för säkerheten för de kurdiska provinserna Erbil, Sulemaniya och Duhok över från USA till KRG: Kurdish Regional Government. I dessa områden förbättras sedan säkerhetsläget för varje år, bland annat genom att gränsen söderut mot resten av Irak kontrolleras noga.
Från 2007 ökar däremot våldet i gränstrakterna Irak-Iran-Turkiet, då både Iran och Turkiet går in över gränsen för att med bomber och annan beskjutning komma åt kurdiska rebeller. Många civila tvingas fly från sina byar. USA stöder Turkiets agerande: vid ett möte mellan Bush och Turkiets premiärminister Erdogan i slutet av 2007 görs en överenskommelse om att samarbeta för att eliminera PKK:s (turkisk, kurdisk grupp) närvaro i Irak. Efter att Turkiet får tillgång till amerikansk underrättelseinformation sker bombningarna tätare.
PKK har utfört många våldsdåd i Turkiet, även mot civila, men enligt bland annat samtal som CPT:are haft med fd PKK-rebeller är det nu många, även inom PKK's ledning, som vill försöka nå en överenskommelse för att få ett slut på den väpnade konflikten.
Ja, det var lite av min förståelse av bakgrunden till dagens situation. Tänkte också skriva lite mer om vad CPT ser som sin uppgift i denna del av världen. Men nu ska jag ta en promenad med Pelle medan det är ljust ...
Som förberedelse - förutom det mer praktiska med vaccinationer och diverse inköp - läser jag i den tjocka lunta med artiklar som jag fått av CPT. Det handlar bland annat om kurdernas historia i Irak. Det är många olika vändor, olika makthavare och kupper, ofta med tragiska konsekvenser för vanligt folk. 1918 tar britterna över kontrollen av området, från det ottomanska imperiet. 1920 planeras för ett självständigt Kurdistan, men det blir inget med det. 1921 bildas den nya staten Irak, som till en del överlappar det kurdiska området. 1923: Shaykh Barzinji leder ett uppror, och utropar ett kurdiskt kungadöme i norra Irak. Ett år senare intar brittiska styrkor (är de fortfarande kvar där?) Sulemaniya, staden där vi kommer att bo. 40-talet: nytt uppror, britterna bombar, kurdiska rebeller flyr över till Iran. 1958 tillerkänns kurderna vissa rättigheter, i den nya irakiska konstitutionen.
1988, vid slutet av kriget mellan Irak och Iran, organiserar den irakiska armén en stor offensiv mot kurderna, för att bryta ned den kurdiska motståndsrörelsen. Tiotusentals dödas, hundratusentals flyr. Den 16 mars attackeras Halabja - ett samhälle vi också kommer att besöka - med kemisk gas och fem tusen människor dör.
Under 90-talet utbryter vid flera tillfällen väpnat våld mellan de två kurdiska partierna KDP och PUK. 1998 mäklas fred mellan dem. Inför USA:s anfall på Irak samarbetar man för att förbereda sig. I april 2003 tar amerikanska trupper tillsammans med kurdiska över städerna Kirkuk och Mosul. I maj 2007 lämnas ansvar för säkerheten för de kurdiska provinserna Erbil, Sulemaniya och Duhok över från USA till KRG: Kurdish Regional Government. I dessa områden förbättras sedan säkerhetsläget för varje år, bland annat genom att gränsen söderut mot resten av Irak kontrolleras noga.
Från 2007 ökar däremot våldet i gränstrakterna Irak-Iran-Turkiet, då både Iran och Turkiet går in över gränsen för att med bomber och annan beskjutning komma åt kurdiska rebeller. Många civila tvingas fly från sina byar. USA stöder Turkiets agerande: vid ett möte mellan Bush och Turkiets premiärminister Erdogan i slutet av 2007 görs en överenskommelse om att samarbeta för att eliminera PKK:s (turkisk, kurdisk grupp) närvaro i Irak. Efter att Turkiet får tillgång till amerikansk underrättelseinformation sker bombningarna tätare.
PKK har utfört många våldsdåd i Turkiet, även mot civila, men enligt bland annat samtal som CPT:are haft med fd PKK-rebeller är det nu många, även inom PKK's ledning, som vill försöka nå en överenskommelse för att få ett slut på den väpnade konflikten.
Ja, det var lite av min förståelse av bakgrunden till dagens situation. Tänkte också skriva lite mer om vad CPT ser som sin uppgift i denna del av världen. Men nu ska jag ta en promenad med Pelle medan det är ljust ...
torsdag 16 september 2010
Brev till kristna syskon som funderar på att stödja Alliansen
(Brevet, minus första stycket, publicerades på Aftonbladets hemsida den 13 september.)
Som kristna har vi ett uppdrag att sätta de svagas behov i centrum, att överskrida gränser mellan människor och att verka för fred och försoning i världen. Att följa Jesus är att leva i självutgivande kärlek; att hellre göra uppoffringar själv än att lasta över problem och risker på andra. Så visar vi vilken Gud vi tror på, en Gud vars kärlek är radikalt inkluderande, en Gud som vill befrielse och gott liv åt alla.
Om några dagar går Sverige till val. Kristna lägger sina röster hos olika partier, men aktiva kyrkobesökare röstar övervägande borgerligt. Vi vill argumentera för att årets val på ett särskilt sätt utmanar dessa kristna. Alliansens politik har under fyra år på flera sätt försämrat för olika utsatta grupper i samhället, skapat större klyftor mellan människor och motarbetat en fredlig, hållbar utveckling i världen. Vi uppmanar alla kristna som traditionellt röstat borgerligt, eller som lutar åt att göra det i år: Tänk efter och pröva i ditt hjärta – är stöd till denna politik förenligt med att bejaka Jesus som sin mästare och vilja följa honom?
Här är några exempel på vad vi menar.
Klimatet: Klimatfrågan är på intet sätt löst. Den är fortfarande en ödesfråga för vår planet och hela mänskligheten, och läget blir allt mer akut. Men Alliansen ger stöd till ökad flygtrafik, vägrar införa flygskatt, satsar stort på vägbyggande och har slopat stödet till kommuners klimatinvesteringar. Grunden för Alliansens ekonomiska politik är ökad konsumtion; sänkta skatter ger ökad konsumtion ger nya jobb... Detta är en katastrofal politik ur resurs- och klimathänseende. Det handlar om liv och död, inte bara för framtida generationer utan för kvinnor, män och barn idag som haft oturen att födas på ”fel” ställe.
Fattigdomsbekämpning: Sedan 2006 har regeringen tagit 13 miljarder från det svenska biståndet till andra budgetposter: exportkreditskulder, flyktingmottagande och UD-administration. Detta är pengar som borde ha använts till att bekämpa fattigdom i Syd.
Utrikespolitik: Alliansen vill fortsätta Sveriges krig i Afghanistan trots att det drabbar civila och stärker religiösa extremister. De har i sommar inrättat en ny myndighet för att stödja Sveriges vapenexport – som ändå har ökat explosionsartat de senaste åren – och planerar inte, till skillnad från de rödgröna, för nya riktlinjer för att till exempel förhindra export till länder där grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer.
Djuren: Till de mest utsatta i vårt samhälle hör djuren. Alliansen försvarar pälsfarmning trots att det innebär att 1,2 miljoner minkar spärras in i trånga stålburar. De rödgröna har lovat att avveckla pälsbranschen. De vill också inrätta en djuretisk ombudsman för att stärka djurskyddet inom livsmedelsindustrin.
Välfärd i Sverige: Genom Alliansens politik har klyftan mellan de som har och de som inte har vidgats. Sjukskrivna och arbetslösa har fått betala för att skatten på arbete skulle sänkas. Individens köpkraft värderas högre än satsningar på det gemensamma. Genom privatiseringar av alltfler av samhällets funktioner överlämnar vi makten från oss själva till kommersiella intressen, och frånsäger oss möjligheten att påverka annat än som konsumenter.
Gästfrihet: Alliansen har tolkat utlänningslagen mycket strikt vilket lett till att apatiska barn utvisas, att människor skickas tillbaka till krig och kristna irakier tvångsavvisas till ett land där just kristna är extra utsatta. De rödgröna vill ha en översyn av lagen för att tydliggöra det omstridda begreppet ”väpnad konflikt”. De vill att definitionen av begreppet ändras så att det ”fullt ut motsvarar dess folkrättsliga innebörd och ger den som flyr undan krig skydd i Sverige”.
Vi säger inte att de rödgrönas politik är perfekt, men då vi försöker se och tolka verkligheten ur marginaliserade gruppers perspektiv – vilket vi tror är ett sätt att närma sig Guds rike – blir detta tydligt för oss: det finns konkreta skillnader mellan blocken. Det finns ett alternativ som är bättre och ett som är sämre. Vi vädjar till kristna människor, och alla som sympatiserar med kristna värderingar, att tänka på detta den 19 september.
Vibeke Olsson Falk, författare
Karin Hagvil, diakon, Motala
Erik Hansson, diakon, Umeå
Elisabeth Hjorth, författare och doktorand i teologi, Stockholm
Maria Küchen, författare, Lund
Per Larsson, kyrkoherde emeritus, Västerås
Lars-Göran Olsson, pastor, Sundbyberg
Annika Spalde, diakon, Mjölby
Louise Swedjemark, diakon, Västerås
Som kristna har vi ett uppdrag att sätta de svagas behov i centrum, att överskrida gränser mellan människor och att verka för fred och försoning i världen. Att följa Jesus är att leva i självutgivande kärlek; att hellre göra uppoffringar själv än att lasta över problem och risker på andra. Så visar vi vilken Gud vi tror på, en Gud vars kärlek är radikalt inkluderande, en Gud som vill befrielse och gott liv åt alla.
Om några dagar går Sverige till val. Kristna lägger sina röster hos olika partier, men aktiva kyrkobesökare röstar övervägande borgerligt. Vi vill argumentera för att årets val på ett särskilt sätt utmanar dessa kristna. Alliansens politik har under fyra år på flera sätt försämrat för olika utsatta grupper i samhället, skapat större klyftor mellan människor och motarbetat en fredlig, hållbar utveckling i världen. Vi uppmanar alla kristna som traditionellt röstat borgerligt, eller som lutar åt att göra det i år: Tänk efter och pröva i ditt hjärta – är stöd till denna politik förenligt med att bejaka Jesus som sin mästare och vilja följa honom?
Här är några exempel på vad vi menar.
Klimatet: Klimatfrågan är på intet sätt löst. Den är fortfarande en ödesfråga för vår planet och hela mänskligheten, och läget blir allt mer akut. Men Alliansen ger stöd till ökad flygtrafik, vägrar införa flygskatt, satsar stort på vägbyggande och har slopat stödet till kommuners klimatinvesteringar. Grunden för Alliansens ekonomiska politik är ökad konsumtion; sänkta skatter ger ökad konsumtion ger nya jobb... Detta är en katastrofal politik ur resurs- och klimathänseende. Det handlar om liv och död, inte bara för framtida generationer utan för kvinnor, män och barn idag som haft oturen att födas på ”fel” ställe.
Fattigdomsbekämpning: Sedan 2006 har regeringen tagit 13 miljarder från det svenska biståndet till andra budgetposter: exportkreditskulder, flyktingmottagande och UD-administration. Detta är pengar som borde ha använts till att bekämpa fattigdom i Syd.
Utrikespolitik: Alliansen vill fortsätta Sveriges krig i Afghanistan trots att det drabbar civila och stärker religiösa extremister. De har i sommar inrättat en ny myndighet för att stödja Sveriges vapenexport – som ändå har ökat explosionsartat de senaste åren – och planerar inte, till skillnad från de rödgröna, för nya riktlinjer för att till exempel förhindra export till länder där grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer.
Djuren: Till de mest utsatta i vårt samhälle hör djuren. Alliansen försvarar pälsfarmning trots att det innebär att 1,2 miljoner minkar spärras in i trånga stålburar. De rödgröna har lovat att avveckla pälsbranschen. De vill också inrätta en djuretisk ombudsman för att stärka djurskyddet inom livsmedelsindustrin.
Välfärd i Sverige: Genom Alliansens politik har klyftan mellan de som har och de som inte har vidgats. Sjukskrivna och arbetslösa har fått betala för att skatten på arbete skulle sänkas. Individens köpkraft värderas högre än satsningar på det gemensamma. Genom privatiseringar av alltfler av samhällets funktioner överlämnar vi makten från oss själva till kommersiella intressen, och frånsäger oss möjligheten att påverka annat än som konsumenter.
Gästfrihet: Alliansen har tolkat utlänningslagen mycket strikt vilket lett till att apatiska barn utvisas, att människor skickas tillbaka till krig och kristna irakier tvångsavvisas till ett land där just kristna är extra utsatta. De rödgröna vill ha en översyn av lagen för att tydliggöra det omstridda begreppet ”väpnad konflikt”. De vill att definitionen av begreppet ändras så att det ”fullt ut motsvarar dess folkrättsliga innebörd och ger den som flyr undan krig skydd i Sverige”.
Vi säger inte att de rödgrönas politik är perfekt, men då vi försöker se och tolka verkligheten ur marginaliserade gruppers perspektiv – vilket vi tror är ett sätt att närma sig Guds rike – blir detta tydligt för oss: det finns konkreta skillnader mellan blocken. Det finns ett alternativ som är bättre och ett som är sämre. Vi vädjar till kristna människor, och alla som sympatiserar med kristna värderingar, att tänka på detta den 19 september.
Vibeke Olsson Falk, författare
Karin Hagvil, diakon, Motala
Erik Hansson, diakon, Umeå
Elisabeth Hjorth, författare och doktorand i teologi, Stockholm
Maria Küchen, författare, Lund
Per Larsson, kyrkoherde emeritus, Västerås
Lars-Göran Olsson, pastor, Sundbyberg
Annika Spalde, diakon, Mjölby
Louise Swedjemark, diakon, Västerås
lördag 4 september 2010
Bidra till fredsarbete i norra Irak
Som en del av er vet har jag länge funnit inspiration i det arbete Christian Peacemaker Teams gör i olika konfliktdrabbade områden i världen. De tar ickevåldets kraft på allvar och vill med sin närvaro både ställa sig i vägen för förtryck och stödja lokala freds- och rättvisearbetare i framför allt Colombia, Palestina och irakiska Kurdistan.
”I Colombia följer CPT lokala människorättskämpar och deras samhällen för att förhindra att de utsätts för våld av väpnade grupper eller ”försvinner”. I Nordamerika närvarar CPT när ursprungsbefolkningar protesterar mot skogsskövling och bär vittnesbörd om samhällets våld och förtryck. CPT finns på plats i Irak för att kunna föra vidare irakiernas berättelser om ockupationen och stötta de samhällen längs de iranska och turkiska gränserna som utsätts för regelbundna bombningar och hot. CPT har också under lång tid funnits på plats på de ockuperade palestinska territorierna för att följa palestinska skolbarn och herdar som utsätts för grovt våld i sin vardag och stödja de människor som kämpar för fred och mänskliga rättigheter.”
Från svenska CPT´s folder
Som ett sätt att sprida kunskap om situationen i dessa områden och om arbetet man gör, samt förmedla stöd och hopp till människor på plats, sänder CPT regelbundet ut delegationer: en grupp som under 10-12 dagar besöker de orter där CPT arbetar. Den 15-27 oktober ordnas en sådan resa till irakiska Kurdistan, främst staden Suleimaniya, som jag planerar att delta i. Vi kommer att besöka flera lokala grupper som jobbar med rättvise-, miljö- och kvinno-frågor, och arrangera aktiviteter tillsammans med några av de många internflyktingar som finns i området. Läs gärna mer om vad CPT:arna i Kurdistan gör på www.cpt.org/work/iraq.
Jag hoppas att efter resan kunna arbeta vidare med CPT i Sverige: sprida information om CPT bland Sveriges kristna, uppmuntra svenskar att delta på olika sätt i detta viktiga fredsarbete. (Några svenskar har redan deltagit i CPT-uppdrag, se bloggen cptsverige.blogspot.com)
Men, jag kommer att behöva sponsring för att kunna genomföra resan. Kostnaderna ser ut ungefär så här:
Avgiften för delegationen (inkl. boende, mat och resa Istanbul-Suleimaniya) ligger på ca 13 000 kr och sedan tillkommer resekostnader Sverige-Istanbul på ca 3000 kr. Vaccinationer kommer att kosta runt 2000 kr. Den sammanlagda kostnaden landar alltså på minst 18 000 kr. Jag räknar med att kunna betala 10 000 kr själv vilket lämnar ett behov av sponsring på ca 8000 kr.
Jag är mycket tacksam för alla bidrag, stora som små. Kom ihåg att det du ger går direkt till arbete för fred i ett område där förtryck och våld är vardag. Alla varken kan eller vill resa iväg på det här sättet, men att stötta ekonomiskt är också ett sätt att delta i, och bidra till, förändring och fred!
Inbetalning kan göras till mitt konto i Länsförsäkringar Bank: 9020 28 290 24. (Skriv Irak.)
Bön, uppmuntran och annan form av stöd är naturligtvis också mycket uppskattat!
Allt gott till dig,
Annika
tisdag 24 augusti 2010
Rapport från ett fredsläger i Luleå
Ett trettiotal personer samlades i Luleå den sista veckan av juli för ett fredsläger: USA:s flygvapen var i stan för att träna bombfällning. De flesta svenskar har nog inte ens hört talas om denna övning, och det är inte så konstigt. Försvarsmakten erbjöd US Air Force sekretess tillsammans med hela Norrbotten som övningsområde. Att övningen skulle ske någon gång i juli/augusti, och att bombfällning var ett inslag – så mycket hade vi i fredsnätverket Ofog fått reda på.
Jag kom upp med nattåget på onsdag förmiddag, och tog mig till samlingslokalen. Förutom vänner och bekanta från Ofog mötte jag aktiva från Kvinnor för fred, Kiruna, och lokala engagerade människor som hade slutit upp. De flesta hade varit där i några dagar, och ett par aktiviteter hade redan ägt rum: föredrag om övningen och dess sammanhang (till exempel Sveriges allt tätare samarbete med NATO) samt ett torgmöte där folk kunde ge förslag på vad Vidsels stora övningsområde skulle kunna användas till istället för militär verksamhet. Nu var det full aktivitet med förberedelser inför den kommande dagens aktioner. Klockan tolv skulle det vara en manifestation vid flygbasen F21 strax utanför Luleå – där övningen förbereddes och de amerikanska piloterna och planen skulle landa – och idén var att några också, vid denna tid, skulle försöka ta sig in på flottiljen.
Jag kunde gå med i en vängrupp som redan hade börjat förbereda sig: sju personer som ville gå in på området. Planen var att dels störa övningen genom vår närvaro, dels visa vad samhället borde lägga resurser på istället för militarism. Vi var klädda som olika samhällsnyttiga yrkesgrupper: bambatant, jordbrukare, sjuksköterska och bibliotekarie, bland annat. Kristina, Maja och jag bestämde oss för att gå en bit genom skogen nedanför området, för att minska risken att bli stoppade i förtid. ”Sjutton också, vi har glömt myggmedel!” var vår första tanke när vi började gå genom de sanka markerna. Viftande med armarna tog vi oss fram och såg efter någon timme stängslet.
Genom att använda ett par repöglor och ett liggunderlag klättrade vi över. Innanför var det byggnader som vi gick in emellan. På avstånd skymtade vi en landningsbana, och en grupp värnpliktiga som marscherade på rad. Efter fem–tio minuter blev vi hejdade av fyra soldater som körde fram till oss i en jeep. De var unga och blyga, bad att få se våra id-kort. Sedan kom det fler. Vi hade ett helt gäng militärer omkring oss och hann samtala om militarism och etiska frågor med dem en bra stund innan polisen kom för att förhöra oss. Det var intressant; de ställde frågor som för att avslöja vår ”naiva hållning” vad gäller krig och fred, men uttryckte ändå en slags beundran över vårt engagemang. En stund senare släpptes vi. Huruvida det blir åtal mot oss återstår att se.
Jag reste från Luleå några dagar senare med tacksamhet och ny motivation för fredsarbetet. Så mycket vi hann göra på denna vecka: möten med lulebor på stan, i kyrkor och i moskén, intervjuer i radio och för tidningar, gatuteater i form av bröllop som bombades (vilket hänt flera gånger i Afghanistan), fest och gemenskapsbyggande. Visst, Sverige exporterar allt mer vapen, krigar i Afghanistan, utvecklar förarlösa stridsflygplan och GPS-styrda granater för framtidens krig. Det är en nedslående utveckling, och den debatteras knappt i mainstreammedia. Men vi är en skara som inte tänker sitta stilla och acceptera den. Nästa sommar blir det ett nytt fredsläger i Luleå, då tillsammans med europeiska fredsrörelser. Välkommen!
Jag kom upp med nattåget på onsdag förmiddag, och tog mig till samlingslokalen. Förutom vänner och bekanta från Ofog mötte jag aktiva från Kvinnor för fred, Kiruna, och lokala engagerade människor som hade slutit upp. De flesta hade varit där i några dagar, och ett par aktiviteter hade redan ägt rum: föredrag om övningen och dess sammanhang (till exempel Sveriges allt tätare samarbete med NATO) samt ett torgmöte där folk kunde ge förslag på vad Vidsels stora övningsområde skulle kunna användas till istället för militär verksamhet. Nu var det full aktivitet med förberedelser inför den kommande dagens aktioner. Klockan tolv skulle det vara en manifestation vid flygbasen F21 strax utanför Luleå – där övningen förbereddes och de amerikanska piloterna och planen skulle landa – och idén var att några också, vid denna tid, skulle försöka ta sig in på flottiljen.
Jag kunde gå med i en vängrupp som redan hade börjat förbereda sig: sju personer som ville gå in på området. Planen var att dels störa övningen genom vår närvaro, dels visa vad samhället borde lägga resurser på istället för militarism. Vi var klädda som olika samhällsnyttiga yrkesgrupper: bambatant, jordbrukare, sjuksköterska och bibliotekarie, bland annat. Kristina, Maja och jag bestämde oss för att gå en bit genom skogen nedanför området, för att minska risken att bli stoppade i förtid. ”Sjutton också, vi har glömt myggmedel!” var vår första tanke när vi började gå genom de sanka markerna. Viftande med armarna tog vi oss fram och såg efter någon timme stängslet.
Genom att använda ett par repöglor och ett liggunderlag klättrade vi över. Innanför var det byggnader som vi gick in emellan. På avstånd skymtade vi en landningsbana, och en grupp värnpliktiga som marscherade på rad. Efter fem–tio minuter blev vi hejdade av fyra soldater som körde fram till oss i en jeep. De var unga och blyga, bad att få se våra id-kort. Sedan kom det fler. Vi hade ett helt gäng militärer omkring oss och hann samtala om militarism och etiska frågor med dem en bra stund innan polisen kom för att förhöra oss. Det var intressant; de ställde frågor som för att avslöja vår ”naiva hållning” vad gäller krig och fred, men uttryckte ändå en slags beundran över vårt engagemang. En stund senare släpptes vi. Huruvida det blir åtal mot oss återstår att se.
Jag reste från Luleå några dagar senare med tacksamhet och ny motivation för fredsarbetet. Så mycket vi hann göra på denna vecka: möten med lulebor på stan, i kyrkor och i moskén, intervjuer i radio och för tidningar, gatuteater i form av bröllop som bombades (vilket hänt flera gånger i Afghanistan), fest och gemenskapsbyggande. Visst, Sverige exporterar allt mer vapen, krigar i Afghanistan, utvecklar förarlösa stridsflygplan och GPS-styrda granater för framtidens krig. Det är en nedslående utveckling, och den debatteras knappt i mainstreammedia. Men vi är en skara som inte tänker sitta stilla och acceptera den. Nästa sommar blir det ett nytt fredsläger i Luleå, då tillsammans med europeiska fredsrörelser. Välkommen!
måndag 2 augusti 2010
Insändare i Dagen den 27 juli
Biörn Fjärstedt efterlyser i en debattartikel i Dagen den 2 juli samtal om "vad som är den kristna trons bärande insikt och ärende". Han beskriver en polarisering som han tycker sig se inom svensk kristenhet, en "delvis aggressiv nyliberal strävan" står mot de "traditionellt allmänkyrkliga" som söker sin inspiration "ned i den äldsta kyrkans tid". De "aggressivt nyliberala" - låter ju väldigt otrevligt, vad det nu betyder - vill ha kristna trostolkningar som är samhälls-och tidstillvända, medan de andra som sagt söker sig bakåt i historien.
Om det är ett genuint samtal man söker - och det är det säkert - är det då så klokt att börja i en förenklad och polariserande indelning av människor? De flesta kristna jag känner förstår att utlevd tro i dag både behöver vara öppen mot vår tid och dagens människor, samt vara grundad i den tro som tidigare släkten förmedlat till oss.
Samtalet behöver väl kretsa kring hur vi gestaltar detta på bästa sätt? En utmaning är att det inte bara finns en kristen tradition, eller ett sätt att läsa Bibeln. Till exempel förändras kyrkans teologi och självbild kraftigt på 300-talet då man går från att vara en utsatt minoritet i Romarriket till att bli statsreligion, i nära förbund med den politiska makten. När kristna pratar entusiastiskt om "den enade kyrkan" undrar jag om det är tiden före eller efter denna händelse de tänker på. Om det är tiden före borde till exempel avståndstagande från våldsanvändning och solidariskt delande av tillgångar bli viktiga ledstjärnor. Men det verkar främst vara liturgi och fromhetsformer som inspirationen gäller, även så i Fjärstedts artikel.
Enligt Biörn Fjärstedt finns det två handlingar som förenar över gränser: iver att fira nattvard och "symbolik kring evangeliets läsning i liturgin". Han ser samtal kring dessa handlingars betydelse som en väg framåt. Det är ju inte fel, men finns det inte väldigt mycket annat som förenar oss? Vad med våra liv i världen, utanför kyrkans väggar, vår kallelse att finnas för världen, att verka för människors och skapelsens helande, för rättvisa och fred?
Här finns ju oändliga möjligheter för samarbete över olika typer av gränser. Genom att arbeta tillsammans lär vi kärna varandra och kan lämna det olyckliga kategoriserandet av varandra bakom oss. För även de av oss som tycker att samkönade par ska få gifta sig vill följa Jesus i det dagliga livet. Även de av oss som vill ha ett inklusivt gudstjänstspråk, där Gud inte bara blir en Han, vill fördjupa förståelsen av vad försoning och omvändelse betyder för oss här och nu. Så snälla - låt oss sluta att avfärda varandra som ofromma och ytligt följsamma!
Det är ju lätt att anklaga människor för följsamhet - vilket Fjärstedt gör när det gäller kristna med en inkluderande äktenskapssyn - men inte lika lätt att praktisera icke-följsamhet gentemot vårt samhälles konsumism, individualism, statusjakt och tro på militärt våld. Om dessa frågor är det dock tämligen tyst.
Jag föreslår att vi, förutom gemensamt arbete för världen och dess invånare, samtalar om hur vi bättre kan gå efterföljelsens väg, och så gestalta ett alternativ till dessa 'världens makter".
Om det är ett genuint samtal man söker - och det är det säkert - är det då så klokt att börja i en förenklad och polariserande indelning av människor? De flesta kristna jag känner förstår att utlevd tro i dag både behöver vara öppen mot vår tid och dagens människor, samt vara grundad i den tro som tidigare släkten förmedlat till oss.
Samtalet behöver väl kretsa kring hur vi gestaltar detta på bästa sätt? En utmaning är att det inte bara finns en kristen tradition, eller ett sätt att läsa Bibeln. Till exempel förändras kyrkans teologi och självbild kraftigt på 300-talet då man går från att vara en utsatt minoritet i Romarriket till att bli statsreligion, i nära förbund med den politiska makten. När kristna pratar entusiastiskt om "den enade kyrkan" undrar jag om det är tiden före eller efter denna händelse de tänker på. Om det är tiden före borde till exempel avståndstagande från våldsanvändning och solidariskt delande av tillgångar bli viktiga ledstjärnor. Men det verkar främst vara liturgi och fromhetsformer som inspirationen gäller, även så i Fjärstedts artikel.
Enligt Biörn Fjärstedt finns det två handlingar som förenar över gränser: iver att fira nattvard och "symbolik kring evangeliets läsning i liturgin". Han ser samtal kring dessa handlingars betydelse som en väg framåt. Det är ju inte fel, men finns det inte väldigt mycket annat som förenar oss? Vad med våra liv i världen, utanför kyrkans väggar, vår kallelse att finnas för världen, att verka för människors och skapelsens helande, för rättvisa och fred?
Här finns ju oändliga möjligheter för samarbete över olika typer av gränser. Genom att arbeta tillsammans lär vi kärna varandra och kan lämna det olyckliga kategoriserandet av varandra bakom oss. För även de av oss som tycker att samkönade par ska få gifta sig vill följa Jesus i det dagliga livet. Även de av oss som vill ha ett inklusivt gudstjänstspråk, där Gud inte bara blir en Han, vill fördjupa förståelsen av vad försoning och omvändelse betyder för oss här och nu. Så snälla - låt oss sluta att avfärda varandra som ofromma och ytligt följsamma!
Det är ju lätt att anklaga människor för följsamhet - vilket Fjärstedt gör när det gäller kristna med en inkluderande äktenskapssyn - men inte lika lätt att praktisera icke-följsamhet gentemot vårt samhälles konsumism, individualism, statusjakt och tro på militärt våld. Om dessa frågor är det dock tämligen tyst.
Jag föreslår att vi, förutom gemensamt arbete för världen och dess invånare, samtalar om hur vi bättre kan gå efterföljelsens väg, och så gestalta ett alternativ till dessa 'världens makter".
måndag 12 juli 2010
Och kriget i Afghanistan fortsätter
September 11th 2002
A year ago today
a strange new world was born
at the heart of global wealth.
A world of misunderstanding,
of alienation,
where 'the other' was no longer
our sister and brother,
but one whose face is feared.
And one year on
those who control our lives
plan revenge; global revenge
on our connected planet.
And as the bombs are loaded
we hear again
the tears
of the One who holds us all.
Peter Millar
(En vän i Skottland)
A year ago today
a strange new world was born
at the heart of global wealth.
A world of misunderstanding,
of alienation,
where 'the other' was no longer
our sister and brother,
but one whose face is feared.
And one year on
those who control our lives
plan revenge; global revenge
on our connected planet.
And as the bombs are loaded
we hear again
the tears
of the One who holds us all.
Peter Millar
(En vän i Skottland)
lördag 29 maj 2010
Svenskars aversion mot oenighet
När jag sov över hos min vän Brian Palmer i veckan gav han mig en intressant artikel: A Letter from Sweden, av Susan Sontag, amerikansk författare (1933-2004). Hon skrev den 1969, efter att ha bott i Sverige i sju månader. Enligt Brian, som är antropolog, är den känd som en välskriven och djuplodande antropologisk text. Det har ju gått några år sedan den skrevs, och man kan hoppas att det mänskliga och samhälleliga klimatet i Sverige är lite mer avslappnat och varmt än det verkar ha varit för fyrtio år sedan. Men jag tror att många av hennes iakttagelser fortfarande säger något om oss svenskar.
Ett stycke handlar om vad Sontag uppfattar som ett tabu mot uttryck för aggression och en stor känslighet mot oenighet. Poliser är artiga, skriver hon, och de är respekterade, minst lika mycket som i England, men "they are also more feared, because the level of guilt about infractions of the social code ... is much higher than in England." Brott mot den sociala koden, det har vi svårt för. "There is a strong aversion to disagreement as such."
Jag tänker på de starka reaktioner mot civil olydnadsaktioner som man ibland möter. Det kan kännas som att folk reagerar med magen mer än hjärnan mot lagbrottet. Vad aktionen riktar sig mot och syftar till hamnar ofta i bakgrunden. Det viktiga är att "Så här får man inte göra!" När jag jämfört mina erfarenheter med fredsaktivisters i USA och England verkar det som att fredliga lagbrott i sig inte är lika kontroversiella där som här.
När Jim Wallis var på kyrkokonferensen i Örebro för två veckor sedan nämnde han i ett samtal med politiska ungdomsförbund att han själv gripits tjugotvå gånger vid olika politiska aktioner. Jag önskar att han hade berättat något om detta vid de stora samlingarna under konferensen, så att åhörarna förstått att den författare och pastor som de beundrar så inte ser laglydnad som något heligt, som går före allt annat.
Ett stycke handlar om vad Sontag uppfattar som ett tabu mot uttryck för aggression och en stor känslighet mot oenighet. Poliser är artiga, skriver hon, och de är respekterade, minst lika mycket som i England, men "they are also more feared, because the level of guilt about infractions of the social code ... is much higher than in England." Brott mot den sociala koden, det har vi svårt för. "There is a strong aversion to disagreement as such."
Jag tänker på de starka reaktioner mot civil olydnadsaktioner som man ibland möter. Det kan kännas som att folk reagerar med magen mer än hjärnan mot lagbrottet. Vad aktionen riktar sig mot och syftar till hamnar ofta i bakgrunden. Det viktiga är att "Så här får man inte göra!" När jag jämfört mina erfarenheter med fredsaktivisters i USA och England verkar det som att fredliga lagbrott i sig inte är lika kontroversiella där som här.
När Jim Wallis var på kyrkokonferensen i Örebro för två veckor sedan nämnde han i ett samtal med politiska ungdomsförbund att han själv gripits tjugotvå gånger vid olika politiska aktioner. Jag önskar att han hade berättat något om detta vid de stora samlingarna under konferensen, så att åhörarna förstått att den författare och pastor som de beundrar så inte ser laglydnad som något heligt, som går före allt annat.
torsdag 20 maj 2010
Anteckningar från häktet, forts
Fredag den 30 april. Regnväder. Tråkigt för dem som ska fira Valborg. Har varit på promenad - blev glad över att denna tårtbit var aningens större och hade två fönster! Tillbaka 11:08, då står lunchen på bordet. Två timmar efter frukost ...
Frågade just en vakt om telefontillstånden. Det kan ta upp till en vecka! Och de jobbar bara med det måndag till fredag. Känns märkligt att vara så här isolerad när jag inte ens är häktad utan har en dom. (På anstalten där jag var förra året var det fritt fram att ringa, inga tillstånd behövdes.) Hade hoppats få prata med Pelle idag.
Kl 16:30. En av kvinnorna som delade ut middagen tittade allvarligt, nästan surt, på mig och sa "Vad sitter du för?" Jag blev väldigt förvånad, trodde inte de fick säga en sån sak. "En fredsaktion mot vapenexporten" svarade jag. Då sa hon nåt om att jag inte ser ut som de tjejer som brukar vara här.
1 maj. Fortsatt grått ute. Ser intervju med Greider på Nyhetsmorgon apropå hans nya bok. Intressant. Önskar att jag hade en psalmbok. I häktet förra året hjälpte den mig att be.
Kl 16:30. Satt och var rörd över vänligheten från en av vakterna, en ung kille - "Ha en fin kväll nu då!" sa han genom luckan - då Y, hon med dreadlocks, kommer med en bok "från budet" (det vill säga någon har lämnat in den). Det är antologin som Hasse är med i, och på första sidan finns en hälsning från honom och resten av Kristna freds-gruppen i Göteborg. Så oväntat! Vad fint att de tänker på mig.
Kl 17:50. En lustig dialog: "Ville du gå på toaletten?" Ja. "Är det nåt som går snabbt tror du? För vi stänger nu." (Efter 18:00 är det nattlaget som jobbar, dvs färre personer per våning.)
2 maj. Söndag och sol. Längtar till promenaden (nu är kl 14:15). Blev så glad när TV-gudstjänsten var She-mässan, med Emmylou Harris låtar, från Annedalskyrkan. Tema: kvinnors situation i världen. KG predikade, jättebra. Blev en stund av andakt.
På informationsbladet jag fått står ett dagsschema: 8:00 Uppstigning, 8:15 Frukost, 11:00 Lunch, 15:30 Middag, 16:45 Låsning för natten. Tycker sista punkten är lite märkligt formulerad. Vi är ju inlåsta hela tiden. Men efter 16:45 är det ju inte meningen att man ska lämna cellen alls (förutom toa-besök). Aktiviteter utanför cellen är annars en halvtimmes promenad dagligen samt en halvtimmes träning och dusch varannan dag.
Kl 16:30. Såå skönt att känna solen i ansiktet. Halvtimmen kändes väldigt kort.
Måndag den 3 maj. Äntligen telefontillstånd - men bara till min syster. Fick nej på Pelle, eftersom hans namn inte står på abonnemanget. Kunde de inte ha skrivit något om detta på ansökningsblanketten! Hur ska man förstå annars att det är ett krav?
4 maj. När jag kommer in från promenaden ligger flera brev/kort på mitt bord. "Måtte du aldrig rehabiliteras från ditt fredssinne" skriver en av ofogarna. Dom är så fina!
6 maj, 16:00. Får tillstånd att ringa hem! Ber att få låna telefonen med en gång, och den är tack och lov ledig. Härligt att prata med Pelle och Martin.
(Efter detta blev det inte så mycket anteckningar. Flyttade till annan avdelning på fredagen, där jag fick gemensam promenad med två andra tjejer. Släpptes onsdag morgon kl 8:00, pappa väntade utanför, körde mig till tåget. Föredrag i Uppsala på kvällen ...)
onsdag 19 maj 2010
15 dagar på Göteborgs häkte
Nedanstående är från anteckningar jag gjorde mellan den 27 april och den 12 maj, då jag avtjänade femton dagar för att inte ha samverkat med övervakningen (vilken syftar till att få mig att välja bort civil olydnad).
"Välkommen - får jag säga då!" sa den ansvarige i receptionen, en stor man med rödlätt hår. Jag kände mig tacksam över hans attityd.
Halv fyra hade jag tagit hissen upp till häktet. Halv fem var intagningsproceduren klar och jag var inlåst i cellen.
Kl 22: Inget skuldbeläggande från någon. Skönt. De flesta vakter jag mött hittills har varit trevliga. Det är en restriktionsavdelning (fast jag har ju inga restriktioner). Ev kan jag flyttas till en gemensamhetsavdelning senare.
Cellen ser ut ungefär som i Norrköping. Fast man kan inte tända och släcka taklampan själv. Mellan galler och persienn ser jag den nya tingsrättsbyggnaden.
Kl 7:30. Det är tyst och lugnt här. Eller välisolerat kanske. Har sovit gott. Avslutade gårdagen med att se intervjun med Annika Östberg. Den var fin. Man får sympati för henne.
Nu har några personer intagit sina kontor i tingsrätten. Ser en man som sitter och äter framför sin dator. Jag undrar om han skulle se mig, om jag vinkar just när han tittar hit.
Kl 11:20. Så roligt att träffa Britt! (Min vän och diakonkollega som jobbar inom kriminalvården.) Vi satt och pratade i en halvtimme.
Kl 15:50. Dagen känns väldigt lång. Jag har fått duscha. Annars har jag inte varit utanför cellen (förutom för toa-besök). Min kontaktperson var här en kort stund, med information. Hon säger att hon ska skicka iväg placeringsunderlag i denna vecka, så att jag kanske får en anstaltsplacering nästa vecka.
Kl 19:00. Det blev promenad, kl 16, samtidigt som middagen kom. Ett litet utrymme på taket. Det regnade. Utsikt över nya Ullevi.
Jag försöker njuta av att ha gott om tid. Saknar ju inte sysselsättning (fyra böcker, reflektioner att skriva, föredrag att förbereda). Det går rätt bra. Tiden går långsamt, men det känns okej.
Kl 12. Känner mig uppåt idag. Lite träning efter frukost (i en lite större cell med träningscykel och några styrketräningsmaskiner), dusch, promenad. Tänkte på Seeds of Hope, deras avrustningsaktion i England 1996. Sjöng "With my hammer" på promenaden.
Kl 16. Känner mig lite gråtmild. Kommer inte att kunna ringa idag (inte fått telefontillstånd). Nu kom maten. Jag fick extra pålägg av X - mycket trevlig vakt, från Ungern - och när jag sa tack sa hon "Du behöver inte tacka." Så fint! "Vi kvinnor måste hålla ihop." Jag blir rörd, börjar nästan gråta.
Kl 20. Ska se programmet på 4:an om kungen. Förbereda några brev att lämna ut imån bitti. Jag har lyxigt mycket mat i hyllan: knäckebröd, marmelad, the, kakor jag köpte av kiosk-killen. Jag har det bra.
"Välkommen - får jag säga då!" sa den ansvarige i receptionen, en stor man med rödlätt hår. Jag kände mig tacksam över hans attityd.
Halv fyra hade jag tagit hissen upp till häktet. Halv fem var intagningsproceduren klar och jag var inlåst i cellen.
Kl 22: Inget skuldbeläggande från någon. Skönt. De flesta vakter jag mött hittills har varit trevliga. Det är en restriktionsavdelning (fast jag har ju inga restriktioner). Ev kan jag flyttas till en gemensamhetsavdelning senare.
Cellen ser ut ungefär som i Norrköping. Fast man kan inte tända och släcka taklampan själv. Mellan galler och persienn ser jag den nya tingsrättsbyggnaden.
Kl 7:30. Det är tyst och lugnt här. Eller välisolerat kanske. Har sovit gott. Avslutade gårdagen med att se intervjun med Annika Östberg. Den var fin. Man får sympati för henne.
Nu har några personer intagit sina kontor i tingsrätten. Ser en man som sitter och äter framför sin dator. Jag undrar om han skulle se mig, om jag vinkar just när han tittar hit.
Kl 11:20. Så roligt att träffa Britt! (Min vän och diakonkollega som jobbar inom kriminalvården.) Vi satt och pratade i en halvtimme.
Kl 15:50. Dagen känns väldigt lång. Jag har fått duscha. Annars har jag inte varit utanför cellen (förutom för toa-besök). Min kontaktperson var här en kort stund, med information. Hon säger att hon ska skicka iväg placeringsunderlag i denna vecka, så att jag kanske får en anstaltsplacering nästa vecka.
Kl 19:00. Det blev promenad, kl 16, samtidigt som middagen kom. Ett litet utrymme på taket. Det regnade. Utsikt över nya Ullevi.
Jag försöker njuta av att ha gott om tid. Saknar ju inte sysselsättning (fyra böcker, reflektioner att skriva, föredrag att förbereda). Det går rätt bra. Tiden går långsamt, men det känns okej.
Kl 12. Känner mig uppåt idag. Lite träning efter frukost (i en lite större cell med träningscykel och några styrketräningsmaskiner), dusch, promenad. Tänkte på Seeds of Hope, deras avrustningsaktion i England 1996. Sjöng "With my hammer" på promenaden.
Kl 16. Känner mig lite gråtmild. Kommer inte att kunna ringa idag (inte fått telefontillstånd). Nu kom maten. Jag fick extra pålägg av X - mycket trevlig vakt, från Ungern - och när jag sa tack sa hon "Du behöver inte tacka." Så fint! "Vi kvinnor måste hålla ihop." Jag blir rörd, börjar nästan gråta.
Kl 20. Ska se programmet på 4:an om kungen. Förbereda några brev att lämna ut imån bitti. Jag har lyxigt mycket mat i hyllan: knäckebröd, marmelad, the, kakor jag köpte av kiosk-killen. Jag har det bra.
söndag 25 april 2010
Josefin Dahlgren gästbloggar
Det är för mig en stor ära att få vara gästbloggare här på “Ett annorlunda rike”.
“Hör Israel, Herren är vår Gud, Herren är en. Du skall älska Herren, din Gud av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft.” (5 Mos 6:4-5).
Detta är en av GT:s mest centrala texter. Sh`ma - Hör! Allt börjar på något sätt här. Guds relation till människan börjar med hörandet. Gud hör slavarnas nöd i Egypten. De känner ännu inte till Gud men Gud hör, vet och griper in för att befria (2 Mos 3:7). Verbet för ‘höra’ på hebreiska innebär också att låta sig beröras, att ta intryck av så att det leder till en handling - till kärlek. Den som ser, hör och vet den handlar också. Gud befriar människan och tilltalar henne, frågar efter henne. Som en brännande eld hör vi Guds tilltal, något som pockar på uppmärksamhet, som inte lämnar oss ifred utan skapar en rastlöshet, en vilja att likna rösten vi hör. Vi vill också vara en - vara hela i vår personlighet. Vi längtar efter att få leva ett helt liv, där bön och handling är ett och vi liksom Herren är en och inte många. “Jag är den jag är “ säger Gud (2 Mos 3:14) Så vill vi också vara, autentiska, helgjutna.
“/.../ och vi har hört hans röst ur elden. /.../ Denna väldiga eld förbränner oss. Om vi hör Herren, vår Gud tala igen kommer vi att dö. Ty vilken dödlig varelse har förblivit vid liv efter att som vi ha hört den levande Gudens röst ur elden? Gå du fram och lyssna till allt vad Herren, vår Gud, säger. Tala sedan om för oss allt vad Herren, vår Gud, har sagt till dig, så skall vi lyssna och lyda.”
(5 Mos 5:24-27)
Om vi hör och verkligen berörs så kommer något i oss att dö. Något av vår själviskhet, dubbelmoral och bekvämlighet kommer vi behöva lämna. Vi lockas av den helhet, den integritet som också har ett pris.
“/.../ “Vem kan bo vid en förtärande eld, vid ständigt brinnande lågor?” Den som lever rättfärdigt och talar sanning, den som skyr vad som vinns med våld och slår ifrån sig när han erbjuds mutor, den som inte vill höra talas om dråp och inte vill se åt det som är ont.” (Jes. 33:14-15)
När Gud befriat isreliterna ur Egypten så är en av de första sakerna Han gör att ge dem en lag med syfte att säkerställa att livet blir drägligt också för den minsta av dem, att resurser fördelas lika och att folket inte sätter sin lit till hästar och vagnar (dvs till vapen) utan endast till Gud. Gud vill skapa ett medkännande folk, som hör var nöden finns och griper in. Därför att vi lever i frihet är vi kallade att befria.
“Herren såg med misshag att det inte fanns någon rätt. Han såg att ingen trädde fram och häpnade över att ingen ingrep.”
Våra liv och våra kallelser ser olika ut, men alla är vi kallade att på något sätt gripa in - så att vi blir hela människor och världen blir hel så som Gud är en och hel. Det finns ett pris att betala för det. Är vi villiga?
Det är så lätt att knäppa sina händer
och be till Gud i självgod fromhet blott,
det är så lätt att gjorda sina länder
i kärt beröm och tro att allt är gott.
Det är så lätt att be av gammal vana
och höja blicken upp till himmelen,
men svårare än någon det kan ana
det är att spränga gränserna till den
Det är så lätt att knäppa sina händer
och tacka Gud för dagligt bröd och spis
man tanklöst tuggar mellan gommens tänder,
det är så självklart blott på alla vis.
Långt svårare det är att plöja tegen
och skörda råg och korn i ladan full,
långt tyngre är det nog att följa stegen
där bonden vandrar över ler och mull.
Det är så lätt att knäppa sina händer
för livets goda, fyllt av välbehag.
Mer svårt det är att hem till skumma gränder
arbetarn'n följa efter slutad dag.
Mer svårt det är att stå i mörka schakten
och pressa svetten ur en tröttkörd kropp,
mer svårt det är att följa arbetstakten
i smedens smedja genom dagens lopp.
Det är så lätt att knäppa sina händer
och bara säga: - Tack, o gode Gud,
och tack, o Jesus, för den hjälp du sänder,
jag vill dig prisa här med sång och ljud.
Du kanske tänker, när du munnen sluter,
att Gud och kejsare ha fått sin rätt.
Det går så fort, på bara fem minuter,
man kommer undan så bekvämt och lätt.
Det är så lätt att knäppa sina händer
och att i nöden blott Guds prövning se.
Det är så lätt att låta krigets bränder
till aska brinna för att det skall ske.
Det är så lätt att slå sig själv för pannan
och säga: - Världen ska förgås i blod.
Mer svårt det är att bygga själv en annan,
det fordrar ödmjukhet och tålamod.
Ur boken MySelf, dikter av Henry Johansson
“Hör Israel, Herren är vår Gud, Herren är en. Du skall älska Herren, din Gud av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft.” (5 Mos 6:4-5).
Detta är en av GT:s mest centrala texter. Sh`ma - Hör! Allt börjar på något sätt här. Guds relation till människan börjar med hörandet. Gud hör slavarnas nöd i Egypten. De känner ännu inte till Gud men Gud hör, vet och griper in för att befria (2 Mos 3:7). Verbet för ‘höra’ på hebreiska innebär också att låta sig beröras, att ta intryck av så att det leder till en handling - till kärlek. Den som ser, hör och vet den handlar också. Gud befriar människan och tilltalar henne, frågar efter henne. Som en brännande eld hör vi Guds tilltal, något som pockar på uppmärksamhet, som inte lämnar oss ifred utan skapar en rastlöshet, en vilja att likna rösten vi hör. Vi vill också vara en - vara hela i vår personlighet. Vi längtar efter att få leva ett helt liv, där bön och handling är ett och vi liksom Herren är en och inte många. “Jag är den jag är “ säger Gud (2 Mos 3:14) Så vill vi också vara, autentiska, helgjutna.
“/.../ och vi har hört hans röst ur elden. /.../ Denna väldiga eld förbränner oss. Om vi hör Herren, vår Gud tala igen kommer vi att dö. Ty vilken dödlig varelse har förblivit vid liv efter att som vi ha hört den levande Gudens röst ur elden? Gå du fram och lyssna till allt vad Herren, vår Gud, säger. Tala sedan om för oss allt vad Herren, vår Gud, har sagt till dig, så skall vi lyssna och lyda.”
(5 Mos 5:24-27)
Om vi hör och verkligen berörs så kommer något i oss att dö. Något av vår själviskhet, dubbelmoral och bekvämlighet kommer vi behöva lämna. Vi lockas av den helhet, den integritet som också har ett pris.
“/.../ “Vem kan bo vid en förtärande eld, vid ständigt brinnande lågor?” Den som lever rättfärdigt och talar sanning, den som skyr vad som vinns med våld och slår ifrån sig när han erbjuds mutor, den som inte vill höra talas om dråp och inte vill se åt det som är ont.” (Jes. 33:14-15)
När Gud befriat isreliterna ur Egypten så är en av de första sakerna Han gör att ge dem en lag med syfte att säkerställa att livet blir drägligt också för den minsta av dem, att resurser fördelas lika och att folket inte sätter sin lit till hästar och vagnar (dvs till vapen) utan endast till Gud. Gud vill skapa ett medkännande folk, som hör var nöden finns och griper in. Därför att vi lever i frihet är vi kallade att befria.
“Herren såg med misshag att det inte fanns någon rätt. Han såg att ingen trädde fram och häpnade över att ingen ingrep.”
Våra liv och våra kallelser ser olika ut, men alla är vi kallade att på något sätt gripa in - så att vi blir hela människor och världen blir hel så som Gud är en och hel. Det finns ett pris att betala för det. Är vi villiga?
Det är så lätt att knäppa sina händer
och be till Gud i självgod fromhet blott,
det är så lätt att gjorda sina länder
i kärt beröm och tro att allt är gott.
Det är så lätt att be av gammal vana
och höja blicken upp till himmelen,
men svårare än någon det kan ana
det är att spränga gränserna till den
Det är så lätt att knäppa sina händer
och tacka Gud för dagligt bröd och spis
man tanklöst tuggar mellan gommens tänder,
det är så självklart blott på alla vis.
Långt svårare det är att plöja tegen
och skörda råg och korn i ladan full,
långt tyngre är det nog att följa stegen
där bonden vandrar över ler och mull.
Det är så lätt att knäppa sina händer
för livets goda, fyllt av välbehag.
Mer svårt det är att hem till skumma gränder
arbetarn'n följa efter slutad dag.
Mer svårt det är att stå i mörka schakten
och pressa svetten ur en tröttkörd kropp,
mer svårt det är att följa arbetstakten
i smedens smedja genom dagens lopp.
Det är så lätt att knäppa sina händer
och bara säga: - Tack, o gode Gud,
och tack, o Jesus, för den hjälp du sänder,
jag vill dig prisa här med sång och ljud.
Du kanske tänker, när du munnen sluter,
att Gud och kejsare ha fått sin rätt.
Det går så fort, på bara fem minuter,
man kommer undan så bekvämt och lätt.
Det är så lätt att knäppa sina händer
och att i nöden blott Guds prövning se.
Det är så lätt att låta krigets bränder
till aska brinna för att det skall ske.
Det är så lätt att slå sig själv för pannan
och säga: - Världen ska förgås i blod.
Mer svårt det är att bygga själv en annan,
det fordrar ödmjukhet och tålamod.
Ur boken MySelf, dikter av Henry Johansson
måndag 15 mars 2010
Ny bok och eskatologisk reflektion
På väg från Glasgow till Mjölby är ett paket med en liten bok: A Heart on Fire - Living as a mystic in today's world. Det känns väldigt spännande att min bok Ett brinnande hjärta, från 2007, nu kan läsas av britter, amerikaner och andra engelskspråkiga människor. Det är Iona communitys förlag Wild Goose Publications som ger ut den. Tipsa gärna om den till utländska vänner som du tror kan vara intresserade.
Och så en sista reflektion från den anabaptistiske teologen James McClendon, denna gång om eskatologi.
Enligt McClendon finns en risk att ”the last things” ses som så avlägsna i tiden att de förlorar i betydelse. Ser man på svarta kristnas andlighet kan man se att tiden fram till slutet är ”sammanpressad”. De har en ”fore-shortened (förkortad) sense of time”. På så sätt kan tron på de sista/slutgiltiga tingen bli till en hjälp här och nu, och påverka hur man lever. McClendon citerar den svarte teologen Gayraud Wilmore som skriver att ”ett eskatologiskt folk” är ett folk hos vilka ”the hope of the Kingdom to come provides the motivating power for living".
Guds nya skapelse är ett regnbågsfolk av olika raser och kulturer som går Jesus ickevåldsväg, som överskrider gränser, som styrs av ”Lammets politik”. Detta är varför historien fortsätter, varför Gud inte avslutar den; Guds avsikter håller fortfarande på att förverkligas. Och de förverkligas ”by the very method by which Jesus lived and died – not by human conquest, but by the radical politics of the cross”. Självutgivande kärlek är de kristnas kallelse.
tisdag 16 februari 2010
Den kristna resan
Som fortsättning/avslutning på temat "praktiker i den kristna gemenskapen" kommer här några reflektioner utifrån James McClendons teologi om den kristna resan. Detta ämne känns lite tabu inom det sammanhang där jag verkar: Svenska kyrkan. Får man prata om olika faser i den kristnes liv?
I ett kapitel med rubriken ”Att följa Jesus: Den kristna resan” skriver McClendon att vissa praktiker korresponderar med vissa faser. "A sequence of significant communal practices in the church marks the progress of the pilgrim on the Christian journey."
Första stadiet handlar om förberedelse, och där är katekes, det vill säga grundläggande undervisning, huvudpraktiken (som behöver vara mer radikal än den är idag i de flesta kyrkor, enligt McClendon).
Andra stadiet är omvändelsen, och denna kopplas starkt till dopet i Bibeln. Det handlar om att vända sig mot Kristus och gå in i gudsriket. Ibland har hela den kristna resan betecknats som omvändelse, men då upphör den att vara en berättelse eftersom inget nytt någonsin händer.
I det tredje stadiet, efterföljelsen, är nattvarden den tillhörande praktiken. Där förnyar de kristna sitt åtagande till Gud och varandra.
Det fjärde stadiet, som inte är särskilt uppmärksammat i kyrkorna, kallar McClendon för soaring (stigande), och här är det praktiken "gemensam urskiljning" som vägleder. Denna praktik, med sin grund i orden av Jesus i Matteus 18 om hur man ska gå tillväga när någon i gemenskapen gjort något orätt, har förvanskats under kristenhetens historia. Från att ha varit hela församlingens uppgift att ta itu med problem och synder blev det prästerskapets uppgift. Från att ha handlat om alla möjliga beslut blev det till slut bara synder som hanterades. Syftet med urskiljningen är att gå vidare i Guds nåd, att fördjupa sin kallelse. Att söka det som metodisternas grundare Wesley kallade för ”perfect love”. Detta är hela församlingens uppgift, och den inkluderar att urskilja kallelser, samt att se och uppmuntra medlemmarnas gåvor.
Detta sätt att se på det kristna livet tror jag manar till fördjupning utan att bli elitistiskt. Särskilt ett samfund som Svenska kyrkan, med sin folkkyrkotanke, skulle tjäna på att tydliggöra hur det finns olika faser i det kristna livet. Risken är stor att alla gudstjänster anpassas efter början på resan, förberedelse och omvändelse, så att den fördjupning som finns inom faserna efterföljelse och ”stigande” sällan eller aldrig utforskas. Det är i alla fall min egen erfarenhet; det är som om man ”börjar från början” hela tiden. Även om detta kan bottna i hänsyn till människor som inte är vana kyrkobesökare tror jag att det leder fel.
I ett kapitel med rubriken ”Att följa Jesus: Den kristna resan” skriver McClendon att vissa praktiker korresponderar med vissa faser. "A sequence of significant communal practices in the church marks the progress of the pilgrim on the Christian journey."
Första stadiet handlar om förberedelse, och där är katekes, det vill säga grundläggande undervisning, huvudpraktiken (som behöver vara mer radikal än den är idag i de flesta kyrkor, enligt McClendon).
Andra stadiet är omvändelsen, och denna kopplas starkt till dopet i Bibeln. Det handlar om att vända sig mot Kristus och gå in i gudsriket. Ibland har hela den kristna resan betecknats som omvändelse, men då upphör den att vara en berättelse eftersom inget nytt någonsin händer.
I det tredje stadiet, efterföljelsen, är nattvarden den tillhörande praktiken. Där förnyar de kristna sitt åtagande till Gud och varandra.
Det fjärde stadiet, som inte är särskilt uppmärksammat i kyrkorna, kallar McClendon för soaring (stigande), och här är det praktiken "gemensam urskiljning" som vägleder. Denna praktik, med sin grund i orden av Jesus i Matteus 18 om hur man ska gå tillväga när någon i gemenskapen gjort något orätt, har förvanskats under kristenhetens historia. Från att ha varit hela församlingens uppgift att ta itu med problem och synder blev det prästerskapets uppgift. Från att ha handlat om alla möjliga beslut blev det till slut bara synder som hanterades. Syftet med urskiljningen är att gå vidare i Guds nåd, att fördjupa sin kallelse. Att söka det som metodisternas grundare Wesley kallade för ”perfect love”. Detta är hela församlingens uppgift, och den inkluderar att urskilja kallelser, samt att se och uppmuntra medlemmarnas gåvor.
Detta sätt att se på det kristna livet tror jag manar till fördjupning utan att bli elitistiskt. Särskilt ett samfund som Svenska kyrkan, med sin folkkyrkotanke, skulle tjäna på att tydliggöra hur det finns olika faser i det kristna livet. Risken är stor att alla gudstjänster anpassas efter början på resan, förberedelse och omvändelse, så att den fördjupning som finns inom faserna efterföljelse och ”stigande” sällan eller aldrig utforskas. Det är i alla fall min egen erfarenhet; det är som om man ”börjar från början” hela tiden. Även om detta kan bottna i hänsyn till människor som inte är vana kyrkobesökare tror jag att det leder fel.
fredag 29 januari 2010
Förlåtelse och fredsskapande som kristna praktiker
Fredag eftermiddag. Jag ska strax till tåget för att resa till Skåne, medverkar på kvinnofrukost i Kristianstad imorgon. Temat är "Fredsfursten Jesus". Det är roligt att få dela sina tankar med andra. Att det finns folk som är intresserade av "mina" perspektiv. På måndag är det föredrag i Skövde, nästa helg teologifestivalen. Jag skulle gärna delta mer i det teologiska samtalet, t ex i Kyrkans tidning, men det är svårt att få tid till allt man vill göra. När jag läste en insändare i KT idag fick jag en väldig lust att skriva ett inlägg. Tycker det är jobbigt när folk hävdar att den objektiva försoningsläran är den enda som gäller om man ska få kalla sig kristen.
Här följer lite tankar om två praktiker som jag tror är grundläggande för den kristna gemenskapen. Inspirationen kommer främst från den anabaptistiske teologen James McClendon.
Förlåtelse
Att ge och ta emot förlåtelse, det var en central praktik i tidiga kristna gemenskaper. Men, skriver McClendon, det betyder att också lagen var central, för förlåtelse krävs bara om man brutit mot någon lag/regel/norm.
Vilken lag var det då som dessa församlingar höll sig till? Jack Suggs hävdar att för Matteus var det givet att Jesus var Visheten, som också var källan till Torah. Så när Jesus talar är det Visheten-Torah som talar. Därmed kan det inte finnas någon grundläggande motsättning mellan Jesu lag och den mosaiska lagen. På vissa punkter ändrar Jesus lagen, men det handlar egentligen om kontinuitet, Jesus ser ”where the story must go". Att göra Guds vilja, ”vara perfekt” etc, handlar inte om att vara utan fel, det handlar om att gå Jesus väg, ”…the way of the full-grown kingdom now at hand”. Men hur fick man en stor gemenskap att gå samma väg och följa rikets normer? Genom en ständigt pågående konversation. De beslut som församlingen tar, till exempel när någon felat, är det som formar lagen.
Förlåtelse, och inte straff, är normen i den kristna gemenskapen. En definition av förlåtelse är ”to grant pardon without harboring resentment". Förlåtelsen har alltså både en yttre och en inre dimension. Det handlar inte om att glömma, utan om att komma ihåg på ett särskilt sätt. Att se att den andre, den som gjort mig illa, också är en del av mig; vi är ett i Gud.
Utan en levande förlåtelse-praktik är risken överhängande att den sociala kraften i en tät gemenskap krossar dess medlemmar. Vilket har hänt så många gånger genom kyrkans historia.
Fredsskapande
Jesus ”evokes and guides a program of nonviolent action that transforms human conduct for its sharers". Detta programs kärna finns i bergspredikan. Kristnas förhållande till frågan om våld och ickevåld hänger delvis ihop med deras eskatologi. ”Eskatologi utan fred” kan man kalla en ståndpunkt (milleniaristernas). Endast i framtiden kommer Gud att upprätta fred, tills dess är det krig och konflikter på jorden. Niebuhrs hållning skulle däremot kunna kallas ”fred utan eskatologi”. Den räknar inte med något Guds ingripande, vare sig idag eller imorgon. Jesus blir då moraliskt irrelevant. Niebuhr menar sig vara realist, och säger implicit att Jesus inte var det! Han avfärdar också den Heliga Andens förmåga att förvandla människor.
Det är tydligt, skriver McClendon, att fred och fiendekärlek är ett centralt tema genom hela Nya testamentet. Desto märkligare är den kristna historien av våld och stöd för krig. Kyrkorna har inte övat sig i fredsskapande praktiker. De behöver ta till sig de ickevåldspraktiker som bland annat kan ses i Gandhis liv och verk.
Här följer lite tankar om två praktiker som jag tror är grundläggande för den kristna gemenskapen. Inspirationen kommer främst från den anabaptistiske teologen James McClendon.
Förlåtelse
Att ge och ta emot förlåtelse, det var en central praktik i tidiga kristna gemenskaper. Men, skriver McClendon, det betyder att också lagen var central, för förlåtelse krävs bara om man brutit mot någon lag/regel/norm.
Vilken lag var det då som dessa församlingar höll sig till? Jack Suggs hävdar att för Matteus var det givet att Jesus var Visheten, som också var källan till Torah. Så när Jesus talar är det Visheten-Torah som talar. Därmed kan det inte finnas någon grundläggande motsättning mellan Jesu lag och den mosaiska lagen. På vissa punkter ändrar Jesus lagen, men det handlar egentligen om kontinuitet, Jesus ser ”where the story must go". Att göra Guds vilja, ”vara perfekt” etc, handlar inte om att vara utan fel, det handlar om att gå Jesus väg, ”…the way of the full-grown kingdom now at hand”. Men hur fick man en stor gemenskap att gå samma väg och följa rikets normer? Genom en ständigt pågående konversation. De beslut som församlingen tar, till exempel när någon felat, är det som formar lagen.
Förlåtelse, och inte straff, är normen i den kristna gemenskapen. En definition av förlåtelse är ”to grant pardon without harboring resentment". Förlåtelsen har alltså både en yttre och en inre dimension. Det handlar inte om att glömma, utan om att komma ihåg på ett särskilt sätt. Att se att den andre, den som gjort mig illa, också är en del av mig; vi är ett i Gud.
Utan en levande förlåtelse-praktik är risken överhängande att den sociala kraften i en tät gemenskap krossar dess medlemmar. Vilket har hänt så många gånger genom kyrkans historia.
Fredsskapande
Jesus ”evokes and guides a program of nonviolent action that transforms human conduct for its sharers". Detta programs kärna finns i bergspredikan. Kristnas förhållande till frågan om våld och ickevåld hänger delvis ihop med deras eskatologi. ”Eskatologi utan fred” kan man kalla en ståndpunkt (milleniaristernas). Endast i framtiden kommer Gud att upprätta fred, tills dess är det krig och konflikter på jorden. Niebuhrs hållning skulle däremot kunna kallas ”fred utan eskatologi”. Den räknar inte med något Guds ingripande, vare sig idag eller imorgon. Jesus blir då moraliskt irrelevant. Niebuhr menar sig vara realist, och säger implicit att Jesus inte var det! Han avfärdar också den Heliga Andens förmåga att förvandla människor.
Det är tydligt, skriver McClendon, att fred och fiendekärlek är ett centralt tema genom hela Nya testamentet. Desto märkligare är den kristna historien av våld och stöd för krig. Kyrkorna har inte övat sig i fredsskapande praktiker. De behöver ta till sig de ickevåldspraktiker som bland annat kan ses i Gandhis liv och verk.
tisdag 5 januari 2010
Den svåra frågan om dopet
Trettondedagsafton. Vi har haft en mycket avkopplande julhelg, med familjer i Göteborg och Sundsvall. Idag var jag åter på jobbet. Planerar bland annat inför att starta kristen djupmeditation, med yoga som förberedelse. Det känns spännande.
Jag skrev förra gången om de praktiker som baptistteologen McClendon anser är viktiga för den kristna församlingen. Han börjar med dopet, som står lite vid sidan av/över de andra praktikerna, eftersom det är en grund och en förutsättning för resten. Dopet i den tidiga kristna gemenskapen hade Johannes Döparens dop som modell, skriver McClendon. Tre aspekter var desamma: upptagande i en gemenskap som väntade på den nya tiden, omvändelse till detta nya som en förutsättning för inträdet (det vill säga: dopet hade en moralisk betydelse), och Guds förlåtelse för ens synder. Två aspekter menar han tillkom i de kristna församlingarna 1) att det var i Jesu namn som man döptes (”in i Jesus” och hans historia), samt 2) att handlingen knöts till Helig Ande och nytt liv. Anden ges som gåva vid dopet. Man tar sin egen historia och förenar den med Jesus livshistoria. (Åter blir det tydligt hur McClendons teologi binder samman Jesus Kristus med de kristnas liv i världen.)
Sedan Andra Vatikankonciliet har flera aspekter av dopet återupplivats inom den katolska kyrkan, skriver Regis Duffy. Han kallar detta ”the catechumenal paradigm”, och inspirationen hämtas främst från de tidiga kristna församlingarna. Det handlar bland annat om vikten av förberedelse inför dopet, församlingens betydelse som föredömen och stöd, och dess deltagande i ”den katekumenala processen” – där även konfirmation och nattvard ingår. Detta är förstås en process som kan underlätta en strävan att hålla samman gemenskap, etik och relationen till Kristus.
Det är oklart om spädbarn döptes under kyrkans första århundraden, men i så fall handlade det om en strävan att ”hålla ihop” en familj, inte om någon tanke om arvsynd. På 400-talet vet vi dock att spädbarn döptes. Barndop har rättfärdigats på olika sätt, bland annat hävdade Calvin att ”the work of the Spirit already nurtures the beginnings of faith and repentance in infants”. Duffy skriver, angående den katekumenala förnyelsen, att kyrkans pastorala praxis är barndop, men att den teologiska normen förblir ”the person capable of asking for these sacraments in faith”. Det låter i mina öron inte som en ideal situation, att praxis och teologi inte är samstämmiga.
För mig har det blivit uppenbart att barndop inte går att förena med Nya testamentets dopsyn. Borde man inte egentligen då verka för att det ska avskaffas? Eller borde jag byta samfund (mer realistisk lösning än att få Svenska kyrkan att gå ifrån barndop...)? Eller kanske är det inget stort problem att man har en annan syn än Nya testamentets författare i denna fråga? Jag vet inte, men tänker att största förlusten är hur vi inte längre ser efterföljelsens betydelse. Dopet var tänkt som början på ett nytt liv, med mycket konkreta konsekvenser för ens livsföring. Hur kan vi återerövra något av den inställningen?
Jag skrev förra gången om de praktiker som baptistteologen McClendon anser är viktiga för den kristna församlingen. Han börjar med dopet, som står lite vid sidan av/över de andra praktikerna, eftersom det är en grund och en förutsättning för resten. Dopet i den tidiga kristna gemenskapen hade Johannes Döparens dop som modell, skriver McClendon. Tre aspekter var desamma: upptagande i en gemenskap som väntade på den nya tiden, omvändelse till detta nya som en förutsättning för inträdet (det vill säga: dopet hade en moralisk betydelse), och Guds förlåtelse för ens synder. Två aspekter menar han tillkom i de kristna församlingarna 1) att det var i Jesu namn som man döptes (”in i Jesus” och hans historia), samt 2) att handlingen knöts till Helig Ande och nytt liv. Anden ges som gåva vid dopet. Man tar sin egen historia och förenar den med Jesus livshistoria. (Åter blir det tydligt hur McClendons teologi binder samman Jesus Kristus med de kristnas liv i världen.)
Sedan Andra Vatikankonciliet har flera aspekter av dopet återupplivats inom den katolska kyrkan, skriver Regis Duffy. Han kallar detta ”the catechumenal paradigm”, och inspirationen hämtas främst från de tidiga kristna församlingarna. Det handlar bland annat om vikten av förberedelse inför dopet, församlingens betydelse som föredömen och stöd, och dess deltagande i ”den katekumenala processen” – där även konfirmation och nattvard ingår. Detta är förstås en process som kan underlätta en strävan att hålla samman gemenskap, etik och relationen till Kristus.
Det är oklart om spädbarn döptes under kyrkans första århundraden, men i så fall handlade det om en strävan att ”hålla ihop” en familj, inte om någon tanke om arvsynd. På 400-talet vet vi dock att spädbarn döptes. Barndop har rättfärdigats på olika sätt, bland annat hävdade Calvin att ”the work of the Spirit already nurtures the beginnings of faith and repentance in infants”. Duffy skriver, angående den katekumenala förnyelsen, att kyrkans pastorala praxis är barndop, men att den teologiska normen förblir ”the person capable of asking for these sacraments in faith”. Det låter i mina öron inte som en ideal situation, att praxis och teologi inte är samstämmiga.
För mig har det blivit uppenbart att barndop inte går att förena med Nya testamentets dopsyn. Borde man inte egentligen då verka för att det ska avskaffas? Eller borde jag byta samfund (mer realistisk lösning än att få Svenska kyrkan att gå ifrån barndop...)? Eller kanske är det inget stort problem att man har en annan syn än Nya testamentets författare i denna fråga? Jag vet inte, men tänker att största förlusten är hur vi inte längre ser efterföljelsens betydelse. Dopet var tänkt som början på ett nytt liv, med mycket konkreta konsekvenser för ens livsföring. Hur kan vi återerövra något av den inställningen?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)